Så plötsligt uppenbarar sig Gud för mig. Han är yvig, orakad och luktar svagt av öl. Han sätter ned sina påsar och lägger sin jacka över en av stolarna. Tittar på mig och säger på bred skånska

– Jag är född vid Bottenviken. Och därifrån går vattnet genom Stockholm, Mälaren och ned här till Öresund. Det är därför det krävs minst ett kilos tyngd när man ska fiska, för det är så strömt.

Han berättar att han är vandringsman, att han inte har någonstans att bo. Att han är en främling i denna världen. Han frågar vad jag jobbar med och jag svarar att jag jobbar som kommunikatör. Han säger att jag, liksom han, är van att föra ut budskap. Han tittar på mig under tystad och spänner ögonen i mig

– Vad har du för budskap till mig här och nu? frågar han och gör ett tappert försök att stå still.

Jag funderar och svara ärligt

– Ta hand om dig själv.

Han flyttar sig ett par meter i sidled och sätter sig ned. Han verkar inte nöjd med svaret och är aningen rastlös. Han tittar på mig, reser sig sedan hastigt upp igen och frågar

– Om jag hade varit femton år och vi hade träffats, vad hade du sagt till mig då?

– Var inte så hård mot dig själv, svarar jag.

Han lägger handen till kinden och tittar på mig. En slags frid sänker sig över honom. Hans ögon tåras. Han drar en djup suck och sätter sig ned.

Jag frågar honom vad han har för budskap till mig. Han tittar länge på mig och svarar med en viskning

– Du har det bästa framför dig att upptäcka. 

De senaste månadernas tankar och funderingar sammanfattas av Stellan, i ångorna, där och då.

Jag flyr Gud.