Klockan var strax efter tolv. Som vanligt vid den här tiden på dygnet befann sig personalmatsalen i ett organiserat kaos. Mikrovågsugnar som brummade och plingade för att uppmärksamma den det berörde att maten var klar. Skrammel med porslin och spridda recensioner av varandras matlådor. Det var nästan en helt vanlig lunchrast på jobbet om det inte vore för den avtackning som skulle ske prick kl. 12.15. En medarbetare skulle sluta på jobbet efter 18 år.

– Jag såg en hemsk dokumentär om seven eleven igår, sa en av komministrarna, medan hon med en duns lät sin enorma kroppshydda sätta sig ned på stolen. Inklämd mellan två kollegor som smått irriterat makade på sig.

De andra betraktade henne frågande i väntan på fortsättningen av det inledande konstaterandet. Komministern förblev tyst. Bland kollegorna var hon känd som en driven person. Hon fick saker och ting gjorda. Sådant uppskattades nästan alltid av de närmaste cheferna. Av hennes kollegor uppskattades det dock betydligt  mindre. Ett sådant beteende medförde nämligen allt för ofta ett visst mått av egensinnighet. Det var ingen tillfällighet att hon alltid satte sig hos någon, ingen satte sig nämligen hos henne.

– Du menar kanske nine eleven? rättade personen bredvid henne.

– Är det inte hemskt att man gör sådana fasliga saker i ett land så att de hämnas genom att flyga ett plan rakt in i ett hus? fortsatte komministern utan att titta upp från sin matlåda.

Frågan föll platt då ingen vid bordet visste hur man skulle svara på frågan eller ens förhålla sig till henne. Tack och lov blev de räddade i sista sekund av kyrkoherden som dundrande in. Visserligen 20 minuter sen men hon kom i alla fall. Det hade man inte kunnat räkna med.

– Okej, började kyrkoherden och tittade ut över den ätande personalen. Jag har inte så mycket tid till det här egentligen men… hon tystnade och tittade förvirrat sig omkring i jakt på den present som sekreteraren i sedvanlig ordning fixat. Presenten stod redan hos medarbetaren som skulle sluta. Ja, jag ser att du fått presenten från oss. Så bra, fortsatte hon. Jo, nu när du ska sluta så vill jag passa på att säga några ord. Är det förresten 18 år du varit hos oss? Ja, det är det va? Oj, vad tiden går. Det är två ord som kommer till mig när jag tänker på dig. Det ena är mångfald. Du har under årens lopp haft många strängar på din lyra och ibland vet man inte riktigt vad du gjort. Spridda skratt hördes i den annars så tysta lokalen vilket gav chefen nytt självförtroende och känslan av att vara på rätt spår i det improviserade talet. Ja, jag har då inte haft koll i alla fall, fortsatte hon skrattade och sökte medhåll. Nåja, hur som helst. Du har gjort mycket och det får vi väl tacka dig för. Det andra ordet som kommer till mig är enfald. Du kan vara lite envis och enfaldig så där. Lycka till nu med vad du ska ta dig för. Chefen tittade på medarbetare som skulle sluta, log sitt inställsammaste leende och nickade lite försiktigt. Sedan vände hon sig till sin sekreterare och bad henne avboka eftermiddagens möte med facket, vände på klacken och gick resolut ut från lunchrummet.