Det började som alla andra dagar. Klockan ringde 04:50 och Peter hade nu exakt tre minuter på sig att vakna tillräckligt mycket för att sätta sig upp på sängkanten och påbörja sina dagliga morgonrutiner. Han noterade dimman utanför fönstret och med det förbereda han sig mentalt för dagen. Idag, som så många andra dagar, skulle han köra 520:an.

Väl framme på jobbet stämplade han in, tog ytterligare en kopp kaffe och letade rätt på den bussnyckel han skulle ha, innan den långa arbetsdagen började. Morgontrötta kollegor svävade förbi lika koncentrerade på sitt som han själv var. Väl ute vid bussen ägnade han 38 minuter till att varmköra den innan han kunde spänna fast säkerhetsbältet, ta på sig sina tunna handskar, rätta till kepsen, sätta växeln i D och ge sig in i dimman och ut på vägarna.

Bara en timme in på att arbetspasset såg han den. Buss nummer 10! Den susade fram på motorvägen som en pil. Detta var dagens absoluta höjdpunkt. Ett pirr letade sig ut från magen och ned genom benen. En gul skönhet som var ett lika naturligt inslag i tillvaron som min egen mamma, tänkte Peter och slängde lystna blickar ut mot motorvägen.

– Hallå! Jag ska av här! hörde han plötsligt någon ropa.

Med en fullt kontrollerbar inbromsning stannade Peter snabbt och mjukt på den främre delen av hållplatsen. Inget var omöjligt för honom och inget kunde sätta honom ur spel. Han var i fullständig kontroll och busschaufförernas stålman.

Så länge han minns det hade det varit hans stora dröm att ratta dubbeldäckaren nr. 10 mellan Helsingborg och Markaryd.

En dag, tänkte Peter. En dag.