Skillnaden kan tyckas vara liten men för egen del har den bidragit till en mer komplex bild av Gud. Skillnaden mellan det latinska ordet omnipotent och grekiskans pantokrator.

Latin har varit den västerländska kyrkans språk i många hundra år och det är därifrån vi fått ordet allsmäktig. På latin heter det omnipotent, det vill säga någon som har obegränsad med makt. Vi bekänner det varje söndag i vår apostoliska trosbekännelse. ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig (omnipotent), himmelens och jordens skapare…” Vår Gud är alltså allsmäktig, har obegränsat med makt och är allts yttersta orsak i varje detalj. Det blir svårt när det kommer till ondskan i världen. Om Gud nu är alltets yttersta orsak – varför stoppar han inte alla krig? Varför svälter barn? Och så vidare…

Det grekiska ordet, och det ord som omnipotent har översatts ifrån, är grekiskans pantokrator. Det ordet används till större delen i den österländska kyrkan och därför kan man tro att deras teodicéproblem är nästan obefintligt. Pantokrator är det ursprungliga ordet och vi översätter det med Allhärskare. En härskare besitter fortfarande den absoluta makten men ordet ger mig en mjukare innebörd. En allhärskare är beroende av människorna runt omkring sig. Människor som har en egen personlig frihet och vilja. Som kan träda över gränser och hålla sig inom dem.

I en värld där Gud är allsmäktig är det konstigt att ett barn dör.

I en värld där Gud är allhärskare sker allt inom hans kontroll men hans vilja sker inte alltid i allt hela tiden.

För mig har det gjort stor skillnad i synen på Gud och något teodicéproblem har jag knappast något kvar.