Idag är det tre år sedan vi åkte in för att föda vårt fjärde barn. Efter långt upplivningsförsök fanns det inget mer man kunde göra. Han försvann från oss lika hastigt som han kommit. Han försvann hem till en Gud som vet att tårar smakar salt. Till en Gud som burit oss och som bär oss än idag. Han är lika delar saknad som älskad vår pojk. Det är ingen sorg man kan ta sig igenom och på andra sidan är allt som det var innan. Nej, det är en sorg som man bär med sig hela livet ut. En sorg som formar och är en del av oss. Och så ska det få vara. Och även om det känns tungt på denna den tredje årsdagen vill jag ändå tro att

” … en gång skall tystnad ge upp för sång. Då skall min tunga, få ny kraft att sjunga: Att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång.” /Carola

I Livets stora broderi har vi alla en betydelsefull del. Våra livsöden är som trådar. De sammanflätas till en enda stor bild av mänsklighetens öden. Den bilden blir bara större och större, vackrare och vackrare för varje dag som går. Det vi kallar Livet. Våra erfarenheter, möten, händelser och sammanhang är alla små detaljer i det stora hela. Vi kan inte se hela broderiet ännu men vi vet den är vacker.

Jag vill tro att Emanuel är en alldeles särskild typ av guldtråd. En sån där extra lyxig kvalisort som ger en wow-effekt. Hans tråd är en viktig del i bilden och den påverkar andra trådar i större omfattning än vad vi kan ana. På så sätt är han avgörande. Bilden hade inte haft den där glimman av guld om han inte funnits med. Den kan heller inte se ut som den gör om hans tråd inte varit där. Aldrig glömd och betydelsefull för resten av våra livstrådars broderande. Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång…

”Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. Herren är min del, det säger min själ, därför hoppas jag på honom.”