Att ändra i kyrkoordningen från en dag till en annan låter sig inte göras. Jag är fullt medveten om det.

”Prästen ska uppbygga och undervisa församlingen i tron, ge själavård och utrusta för vittnesbörd och tjänst i världen.” (sjunde avdelningen KO)

Men följ med mig på ett tankeexperiment. I det här inlägget tänker jag i första hand på skillnaden mellan präster och diakoner. Jag vill inte definiera själavården, ty det kan jag inte ännu göra.

Utbildning – Huvudsaken för prästernas utbildning är inte att utrusta dem för att utföra själavård. De läser 80 poäng (tror jag) själavård och inte mer. Det gör visserligen inte diakonerna heller men en viktigt skillnad här är den förkunskap/erfarenheter diakonerna oftast besitter som prästerna saknar. Den sociala. Fler diakoner har en bakgrund som undersköterskor, socionomer eller motsvarande än vad präster har. Prästerna utbildas i första hand till att förvalta sakramenten och den kristna läran. Det gör inte diakonerna. Här finns en viktig skillnad.

Roll – Prästerna klär sig oftare i de liturgiska kläderna än vad diakonerna gör. Det förstärker deras roll som den som uppehåller gudstjänstlivets ordningar. De är också oftare arbetsledare eller ansvariga för medarbetare. Här finns en tydlig arbets- och verksamhetsledning. Även om många diakoner också är arbetsledare. Men en kyrkoherde är aldrig en diakon.

Ansats – Ett väldigt tydligt område inom det upprättande samtalet är bikten. De är prästernas domän och det regleras tydligt och bra i kyrkoordningen. Här är poängen att kunna bekänna sina synder och få förlåtelse för dem. Struktur. I övrig själavård är strukturen otydligare. Här handlar det om livet och flexibilitet. Här svänger det mellan den ordlösa själavården, den praktiska och den verbala. Min tes är att, generellt sett, är prästerna mindre rustade för själavården men gott rustade för bikten. Det krävs mer ställtid för en präst att gå från det strukturella, hanteringen av sakramenten och orden till en lyssnandeprocess under en längre tid under en vandring med en medmänniska.

Jag provtycker just nu att skillnaden mellan prästerna och diakonerna, rörande utbildningar, roller och tänk är så pass stor att det går att mäta och gör en skillnad för konfidenterna som söker sig till kyrkan för själavård. Och med detta som bakgrund vill jag påstå att prästerna ska hålla sig till bikten men låta själavården vara.

Tillägg – Jag skulle vilja lägga till perspektivet med tiden. Förr sökte man präst vid själavård därför att prästen kunde det andliga. Nu är det inte så längre. Tiderna förändras. Fler än präster kan ge själavård eller andlig vägledning.