Ikväll nåddes jag av beskedet att en man, jag kände ytligt, har blivit befordrad till härligheten. Under flera år har han funnits i min periferi. Jag kan inte säga att jag kände honom väl men de gånger vi satt och pratade var det oftast goda samtal.

Han tillhörde den kategori människor som levde i samhällets utkant. Som ibland behövde spendera natten på tågen som susade fram i Skåne. En som människor uppfattade var i vägen trots att han inte tog någon plats alls, och som i övrigt verkade vara osynlig för de flesta. Som kanske inte alltid doftade särskilt gott och som gick lite konstigt.

Men jag tror att han var närmare himlen än vad många av oss är. Han hade närmare till glädjen och bekymmerslösheten. Han förstod livets viktiga och lät sig inte förblindas av materiella saker, filosofiska underfundigheter eller vad människor tyckte om honom. Hans enkelhet provocerar mig. Hans ständiga erbjudande om att bli hjälpt utmanar mig. Han ler i kärlek mot mig och i det leendet möter jag mina egna tankar, fördomar och känslor.