Sammanfattning
Jesaja skriver

”jag som danar ljuset och skapar mörkret, jag som ger lyckan och skapar olyckan.”

Jesaja 45:7

En översättning skriver ”skapar ofärd”. Engelskan skriver ”maker of peace and creator of evil”.

Jag ser ondskan som något inom mig. Något jag själv är kapabel till i min strävan efter det goda. Inte som ett subjekt eller egen person.
Jag lever i dualistiska perspektiv som en effekt av det vi kallar syndafallet. Men jag är skapad till ett monoteistiskt perspektiv där Gud är allt och inget annat existerar.

Människan har det i sig
Psykoanalytikern Melaine Klein hävdar att det finns två själsliga fenomen. Den schizoparanoida och den depressiva. Ludvig Igra kallar det depressiva fenomenet för den integrativa positionen. Den schizoparanoida och det depressiva är de två perspektiv ur vilka människan uppfattar sig själv och sin omvärld.

När en individ betraktar och bedömer världen ur det schizoparanoida perspektivet söker hon det som är gott för henne. Hon måste likt det lilla barnet säkerställa sin egna överlevnad. Det fientliga och farliga måste särskiljas från det berikande och goda. Ingenting har något egenvärde utan allt bedöms i vilken grad det är gott för jaget. Det finns en vaksam misstro.

En individ kan sedan efter att ha antagit sina distinktioner och de skillnader som upprättats i den schizoparanoida perspektivet göra häpnadsväckande upptäckter ur det depressiva perspektivet. Individen börjar förstå att allt det som är åtskilt också hänger ihop. Det som hålls isär relaterar till varandra. Den växande omsorgen leder till en förskjutning av självintresset där det till slut handlar om att värna den andre för den andres skull. Det är en oreflekterad moralisk impuls. Den här impulsen är inte ute efter fördelar eller belöningar. Den är inte inriktad på manipulation eller utbyte.

Egenintresset gör givetvis sitt intrång även i det depressiva perspektivet. Det finns manipulation och misstänksamhet hos oss själva. Men den inre etiska rösten överlever. Den finns alltid där om så som en liten tynande låga. Detta gör oss till människor snarare än till helgon eller monster.

Så långt taget ur boken Den tunna hinnan – mellan omsorg och grymhet, av Ludvig Igra.

Dualismen – det verkliga syndafallet?
När Eva åt av frukten kom synden in i våra liv. Det är en mening jag hört, lärt och tagit för sanning på tok för länge. Två saker stör mig.

1. Ögonen öppnades inte förrän Adam också hade ätit av frukten. Därför att Adam och Eva var ett. Inte två individer. Det var inte Eva som öppnade dörren för synden. Nej, först när de båda hade tagit en tugga öppnades deras ögon.

2. Synden kom in i människornas liv. Vilken synd? Vad är synd för något? Vad kom in? Har det funnits någon ondska utanför paradiset som bara stod och väntade på att de skulle äta en frukt, och när Adam tog tuggan så öppnades en portal så att denna synd kunde komma in?

Nej, jag tror att det luddiga begreppet synd i detta sammanhang ska översättas med dualistiskt perspektiv. I och med syndafallet blev vi dualistiska och vi började betrakta oss själva och vår omvärld på så sätt. Men vi är inte skapta till det. Paradiset innehåller godhet allena och endast godhet utan att behöva ha någon synd eller ondska att jämföra med. Men i denna världen behöver vi förhålla oss till det dualistiska och det är att vara människa. Lev i världen men inte av den.

”För att leva som människa bland andra människor måste vi leva i dualismens kategorier, där ondska och godhet framträder som ett av många motsatspar. Men om vi gör dessa dualismens kategorier till avgudar, till statiska behållare som inte får beröras av varandra, om vi undviker att se hur de övergår i varandra, så gör vi våld på det monoteistiska budskapet om varats grundläggande enhet och gemensamma ursprung.” – Ludvig Igra

Vem är Satan?
Här blir det intressant och här är jag ute på djupare vatten än tidigare, men jag tror att jag bottnar. I våra Lutherska sammanhang så är Satan en egen person utanför Gud. Ja, långt utanför Gud. Han är ondskan personifierad. Han är en motpart värd att frukta. Egen vilja, egen agenda, egen kraft och mandat. Allt det dåliga vi människor gör, tänker och skapar är på något sätt kopplat till honom. Han är roten till allt ont. Det är nästan som om vi människor inte är kapabla till något ont själva utan allt ont vi drabbas av kommer från honom, från Satan. Det är som om vi människor har behövt distansera oss från vår egna förmåga att vara onda och därför skapat något utanför oss själva. Vi kan inte hantera det faktum att vi är kapabla till mer ont än vad vi själva förstår. Vi vill skydda oss och har inte kunnat omfamna ondskan inom oss och istället så förskjuter vi den. Mänskligheten behöver gå i terapi!

Om man istället har utgångspunkten att Gud är utan historia. Han och endast han har alltid funnits. Han är helig och allt finns inom honom. Och det kan man gott göra eftersom det är bibliskt. Och ser man på ondska som något vi människor faktiskt är kapabla till, läs stycket där psykoterapeuterna resonerar kring de olika perspektiven, så blir det annorlunda. Utmaningen här blir att omdefiniera ondskan. Från att vara en person som vill mig illa till något som uppstår ur mig när jag försöker orientera mig mellan de olika perspektiven. Ondskan är inte en egen person, subjekt, utan något jag är kapabel till alldeles själv. Kapabel till grymhet trots att jag är i Herren. Trots att jag är döpt, frälst och försonad. Trots att jag vill göra mitt liv till en lovsång till Honom. Trots att jag kämpar för att göra gott. Min strävan kan skapa ondska. Jag kan inte skylla på min gamla fallna varelse. Det är jag – omfamna det.

Vad gör det för skillnad?
Jag vill påstå att det gör all skillnad i världen.
* Jag som människa blir mer medveten om att jag är skyldig till mer ont än vad jag själv förstår.
* Jag kan omfamna min ondska och låta den göra gott. Låta den dra mig närmare korset och Jesus.
* Jag blir den holistiska, komplexa och heliga varelse som jag är skapad till att vara.
* Jag kan sluta kämpa mot det onda och istället koncentrera mig på att göra det goda.
* Jag ser Gud som en och allhärskare. Att allt händer inom Honom. Inget kan skilja mig från hans kärlek i Kristus Jesus.

Utmaning
Hur skulle din teologi kring ondska, Satán, lidande och olycka se ut om du omdefinierade ondskan från ett subjekt till ett verb?