Strax bredvid en uttorkad saltsjö ligger ett kattkloster. Det är ett kloster tillägnat St Nickolaus i första hand och ett hem för katter i andra hand. Men i folkmun har St Nickolaus fått ge vika för de söta katterna. St Nickolaus var biskop i Turkiet. Han blev helgon förklarad bland annat för hans goda gärningars skull. Han gav barn presenter. Från denne Nickolaus kommer vår jultomte.

Men min reflektion är långt viktigare än jultomten. Vid ett besök på klostret tog jag mig tiden att kliva in innanför väggarna och bort från den då stekande solen. Väl inne i klostrets kyrksal satte jag mig ned. Det var lugnt, lite kyligt och alldeles tyst. Om det var mörk i kyrkan eller om det var för att jag kom direkt från solljus vet jag inte men för ett par minuter tappade jag orienteringen. Det var svårt att se omgivningen runt mig.

Här är gott att vara tänkte jag. Här är jag hemma. Här kan jag bo. Lukten av rökelse gjorde sig påmind och alla intryck försvann. I dunklet var jag ensam. Ljudet utanför försvann. Det var alldeles ty och lugnt. Fri från världens intryck trodde jag. Men så slog omgivningen mig. Vackra målade ikoner som påminner om de som gått före oss. Kors som påminner mig om hoppet i Jesus. Rökelse som hjälper mig att be och offra till Herren. Kylan som hjälper mig vila. Mörkret som hjälper mig att koncentrera mig. Plötsligt insåg jag att det var fler intryck här än utanför kyrksalen. Att leva i världen är enkelt. Där kan jag göra vad jag vill när jag vill. Där kan jag slå av och slå på. Jag kan döva jag kan uppivra.

Här på insidan möter jag Gud och med honom mig själv. Från mig själv finns ingen flykt. Från världen finns en flykt. Men mig själv har jag alltid med mig. Det är mötet med mig själv jag som är jobbigt. Och här inne möter jag mig själv. Men omgivningen här inne hjälper mig också att hantera mötet med mig själv. Den sätter rätt fokus och skapar förutsättningarna för ett gott möte. Detta möte måste ske. Det måste ske med Herrens hjälp och det underlättar i denna miljö.