– Anden drev mig ut i de värmländska skogarna för att där predika, likt Sankt Franciscus, för djur och allehanda växter. En stor hop med hungrande själar anslöt genast och hopen släppte mig icke ur sin åsyn. De hungrar efter det Guds rena ord. Det ord jag av vår salige biskop är satt att förvalta. Jag uppfyllde min plikt och gav dem dess andliga spis så som anstår en äkta Herrens tjänare.

Kyrkoherde S. Norén från Bjurtjärns socken försökte titta den bakfulle biskopen så djupt in i ögonen han någonsin förmådde. Stearinljuset på biskopens skrivbord skulle snart slockna och biskopen med den. Men ännu hade kyrkoherden S. Norén ett par minuter på sig att övertyga biskopen att han minsann var duglig och lämplig för att bli prost.

Sanningen var väl inte riktigt den att anden hade drivit kyrkoherden ut i skogen utan det hade älgjakten gjort. Han hade mest hängt med ty han visste att han chanser skulle öka. Prosten E. Carlstrand hade gått ur tiden och biskopen behövde nu hitta en ersättare. Kyrkoherde S. Norén visste att en prosttitel inte bara skulle ge honom ett större handlingsutrymme utan också ge honom några extra riksdaler i den annars så tomma börsen.

Därför stod han nu här, ute i skogen, tillsammans med bybornas invånare och låtsades predika för skogens alla djur. I motsatts till Franciskus hade inte ett enda djur stannat till för lyssna på honom. Kyrkoherden var alldeles övertygad om att det snarare berodde på de syndiga byborna som omringade honom än hans enastående betraktelse över oxen och åsnan. Hur som helst, byborna hade gjort det man gör med en skjuten älg och var nu på väg hemåt igen. Kyrkoherde S. Norén hade inte överlevt en timme ensam i skogen utan han förstod att hans enda väg för att överleva var att följa med pöbeln hem igen.

Med ett högfärdigt AMEN vände han så på klacken och vände åter hemåt igen.