Kapten Stigby hade en gångstil som ett argt litet barn. Små korta steg, blicken stadigt fäst i backen och kraftigt pendlande armar. Nu var kapten sällan arg utan han såg bara så ut när han gick. I själva verket hade han bidragit till mer glädje än de flesta andra under den här övningen. En övning som i efterhand skulle refereras till som en Herre-Jisses-övning. Det som kunde gå fel gick också fel.

Under en annars så lugn gruppering hade menige Jansson lyckats komma åt både säkringen och avtryckaren på sitt vapen. Och just i nämnda ordning vilket resulterade i ett skott rakt ned i kängan. Jansson hade till en början stått helt tyst, liksom lite förvånad över att ett vapen alls kunde skjutas med. Sedan hade smärtan kommit och Jansson skrek som en stucken gris. Kapten Stigby hade varit mer orolig över hur major Karlsson skulle reagera än orolig för Jansson. Nåväl, en snabb insats av sjukvårdare och transport till närmaste sjukhus hade gjort att Jansson inte längre var kaptens problem. Gott så. Bajsmackor vill man gärna skicka vidare så fort det går, tänkte kapten Stigby.

”Erik Helge. Erik Helge.” Hördes från stabstältet.
”Erik Helge kom.”
”Från Erik Adam. Hur var det med sjukmönstringen. Frågas. Kom.”
”Ja, det var ju Jansson som sköt sig i foten igår. Han är på sjukhus nu men vi behöver sjukmönstra honom. Hans personnummer är ett nia åtta sexa. Nolla trea…”
”För i helvete!” skrek vakthavande befäl som nu vaknat ur sin slummer. ”Inga sådana uppgifter på radion. Be honom hålla käften på en gång. Skicka ordinans. Jävla idiot!”
”Värdegrund Stigby! Värdegrund.” Ställföreträdande kompanichef satte ned sin kaffekopp på en av kartorna över området.

Kompaniet hade lyckats att snabbt gruppera och hade nu örnkoll på den södra delen.
Problemet var att fienden nu närmade sig norr ifrån.