Vår tidsuppfattning, och ja det är de gamla grekerna som är skurkarna igen, är i allmänhet linjär. Jag blir mer och mer varse om hur otroligt djupt det grekiska tänkandet har påverkat oss i väst, vilket visserligen inte är så konstigt. Men det har påverkat på ett sätt som sannerligen inte alltid är till det bästa.

Ta bara en sådan sak som gott och ont. Man behöver inte titta på särskilt många filmer från öst förrän man inser att synen på gott och ont är fundamentalt olika. Dualismen är roten till allt ont i väst.

Nåväl. Tillbaka till vår tidsuppfattning. Vi ser gärna vår tid som linjär. Vi föds och sedan går vi längst med en tidsaxel fram tills vi dör. Under denna resa händer det saker med oss och allteftersom tiden går blir det en del av vår historia. Det som hände igår hände i dåtid och det som hör morgondagen till kallar vi för framtiden. Nu är stundens upplevelse. Vi har uttryck som att vi har med oss saker i vårt bagage, eller ryggsäck. Det skapar en attityd hos oss där det blir antingen/eller. När det kommer till emotionella händelser pratar vi om att vi ska ta oss igenom det och komma ut på andra sidan. Alltså det linjära.

Men jag skulle vilja utmana dig att fundera på hur det skulle se ut om vår tidsuppfattning skulle vara cirkulär istället. Att allt det vi upplevt en gång finns framför oss. Vi har inte gått igenom det, vi har inte lämnat det bakom oss, vi har inte gått vidare utan allt det vi är finns framför oss. Som mannen på bilden (AI). Han står framför allt det här är just nu. Hela hans liv finns framför honom. Vissa minnen är små andra är större. Allt målar bilden av honom.

I ett själavårdande perspektiv tycker jag dessutom det blir hundra gånger lättare. Nu är det inga minnen som pockar på uppmärksamheten och något man måste dra fram från dåtiden, utan nu finns allt framför oss. Det ligger där redo att fortsätta undersökas, om det behövs. Eller bara som ett stöd för andra minnen som skapat attityder eller beteenden hos oss. Här finns inga jobbiga minnen utan bara olika saker som förklarar varför vi gör eller beter oss som vi gör.

På så sätt har vi framtiden bakom oss och dåtiden framför oss.

Kyrkoåret inbjuder oss att se tiden som cirkulär. Där kommer vi tillbaka till firandet av Jesu födelse, hans död, pingstens eufori och alla själars dag, varje år. Vi lämnar inget bakom oss utan har allt framför oss, tillgängligt och redo.

Det kan också hjälpa till i förståelsen av försoningen. Ligger allt framför Gud kan han försona sådant som hände, händer och kommer att hända. Frågan hur människor i Gamla testamentet blev försonade får sitt svar här. Jesu försoning slår givetvis genom TID och rum. Det betyder att han också har försonat alla människor som kommer längre fram i vår linjära tidsaxel. Men inför Gud är alla levande som det står i Skriften. Alltså vi står alla, döda och levande, framför Gud hela tiden varje sekund.

Det är en ordning som är svår att tänka sig men väl så befriande när man skänker den en tanke eller två.