För någon vecka sedan fick jag ett boktips av Daniel Alm. Vi pratade om det mänskliga och hur svårt vissa har det att få ihop det med Jesus. Han var ju trots allt sann människa. Hur som helst skrev han att Ökenbrevet av Göran Tunström är en fascinerade bok på det temat. Och eftersom jag var mellan två böcker laddade jag ned den och började läsa. Tack Daniel!

Som proffskristen är det fortfarande något som reflexmässigt reagerar inom mig när någon på eget bevåg ska måla upp en bild av vad Jesus tänkte och tyckte. Jag har läst Juloratoriet av Göran tidigare och minns att den var bra, men inget som direkt fastnade hos mig. Den här boken fick upp mina ögon för hans språk. Han är verkligen en mästare på att berätta. Små korta beskrivningar målar en hel bild. Det känns som om han använder sig av min fantasi. Väldigt fascinerande.

Det verkar som om Jesus inte helt är införstådd med att han är Messias. Boken utspelar sig från innan templet till hans dop. Jesus betraktas sin omvärld som framstår som dyster och mörk. Folket lever under ockupation och alla väntar på Messias. Men i Jesu upplevelser så är han ett med allt. Även med det som är mörkt, farligt och läskigt. Det slår an hos mig.
Hans relation med Johannes döparen är också något som fastnar hos mig. De båda kusinerna verkar inte helt komma överens. Johannes upplevs nästan som känslokall i sin iver att leva rätt och distansera sig från världen. Hans far dör och han vänder sig genast till klostret i Qumran. Där möter han Jesus igen som också är där (för en tid). Jesus verkar heller inte riktigt vara bekväm med Johannes som hela tiden hävdar att han är vägen och ska fylla ett större syfte.
Relationen till mamma Maria verkar också vara svår. Det utspelar sig en vacker scen i slutet av boken där hon säger till Jesus att hon är rädd för honom. Hon kände det som ”att du inte tillhörde mig. Att du tillhörde… världen.” ”Jag är så rädd, så rädd. Och hon reste sig och sprang nerför kullen, bort över fälten. – Det är jag också, sa jag till hennes flyende fotsulor. Jag är så fruktansvärt rädd. Och jag är glad för det.”

Tänk er detta inte helt orimliga scenario. Vad gör en strävsam, tyst pappa med en son som inte riktigt känner sig hemma i världen? En mamma som kanske upplevs lite avvaktande och som hon inte har rätt att vara din mamma? Eller ha en kusin som hela tiden insinuerar att du är något större än vad du tror om dig själv eller känner dig vara. I allt detta växer det fram en övermänsklig och övervärldslig insikt om att du är ämnad för något världsunikt.