Jag behöver göra upp med min syn på frälsningen och det här är ett av stegen för att göra så. Bilden har varit enkel vilket gjort att förklaringen också varit enkel. Nu håller inte min enkla förklaring eftersom min bild har blivit mer komplex.

Nåja… I grova drag har jag tänkt att jag är syndig. Jag gör saker som Gud inte tycker om. Det är fel. Jag ska göra saker som Gud tycker om, men det är svårt för mig. För att komma till himlen och äga någon typ av visshet om att Gud är med mig måste jag bli frälst och då automatiskt kristen. Det innebär att jag säger till Jesus att jag vill följa honom och vips så är jag frälst och glad att Jesus kan räkna mig till sin klena hjord, som Giertz hade uttryckt det. Frälsningen har således haft mig i fokus även om jag säger att det är Gud som frälser, men jag är den som initierar det och ber bönen. Så, nu är jag frälst/kristen och det gäller att hålla sig på den här banan nu så att jag inte blir ofrälst/okristen och kommer till helvetet, för det vill man ju inte.

Nu har jag behövt bredda min bild av ordet frälsning och dess innebörd.

Frälsningen i GT
Ordet för frälsning i GT är ett verb (alltså en process, något som pågår). Ordet är jasha och betyder bereda plats, skaffa rum, för ut i rymlighet och/eller ut ur trångmål. Det är dels själva handlingen och själva tillståndet som följer av frälsningen. Ordets betydelse ligger nära ordet salom (shalom) som betyder fred, enhet, fullständighet, det tillstånd som råder när faran är över och avlösts av ett normalt, lyckligt förhållande. I GT så är begreppet omfattande. Dels har det en nationell aspekt. Det vill säga att Gud frälser Israels folk. Genom domarna i Domarboken frälser Gud Israels folk och ger dem frid. Domarna är frälsare men inte Frälsaren.
Men begreppet är också individuellt och är en gudomlig hjälp i andlig och själslig nöd.

HERREN hjälper dem och befriar dem, han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de tar sin tillflykt till honom. Ps. 37:40

Här får psalm 37 vara ett exempel på hur jag tänker. Min tidigare förståelse har varit att: HERREN hjälper dig om du går till honom, annars inte. Han gör detta därför att du har sagt ja till honom. Och visst kan man säga att det är delvis rätt men det finns djupare dimensioner här. OM man i desperation efter en förlossare väljer att fly till HERREN så bereds där en plats, det skaffas ett rum för frid och lyckligt förhållande. Det är alltså inget som är villkorat utan HERREN ger den som kommer till honom (kristen som icke-kristen) sin frid och bereder plats för att få ett ”normalt” förhållande till sig själv, sin omgivning och Gud själv. Det kanske är luddigt men jag upplever ett mycket mer omsorgsfullt förhållande till Gud, och har inget att göra med något personligt avgörande genom att räcka upp handen på ett tältmöte en sen julikväll.

Det är också (såklart!) väldigt tydligt att frälsningen endast finns hos Gud. Det är inte jag eller någon annan som frälser. Gud ÄR frälsning. Jag kan inte välja att bli frälst. Men lika sant är det också att OM jag tar min tillflykt till honom så blir jag frälst. Gud kan inget annat än i kärlek upprätta relationer.

Frälsningen i NT
Nu får vi plötsligt börja tänka i grekiska banor, eller i alla fall språkligt. Ordet är soteria och har innebörden frisk och oskadd. Verbet soterios betyder bevara (hel, intakt) rädda (från sjukdom fara, död osv.) och frälsa. ”Det har en mycket vid användning”, säger Illustrerat bibellexikon. Tittar man på ordet så används det exempelvis när Jesus frälser lärjungarna från sjönöden, han frälser den sjunkande Petrus, han ber i Getsemane att bli frälst från denna stund och korsfästelsen och han uppmanas att frälsa sig själv och de andra på korset. Tydligt att det har med fysisk räddning att göra.
Två andra perspektiv är den negativa och den positiva frälsningen. Det har fortfarande inget att göra med om jag är kristen eller inte, märk väl. På flera ställen så ska man räddas från något, det negativa, till något annat, det positiva. Frälst från Guds vrede* (som kanske inte är vrede utan rättvisa) eller frälst från träldom under synden eller frälst från synden. Men frälsningen är FRAMFÖRALLT positiv. Inte från något utan till något. Till ett upprättat Gudsförhållande, vilket tar år! Till gemenskap med den Kristus, som också tar år och blir aldrig klart. Det är en process och det påståendet går hand i hand med lärjungarnas prat om Vägen. Apostlarna pratade sällan om kristendomen eller att bli frälst. Nej, de verkar prata om Vägen och hur man bäst håller sig på den. Inget om uppsträckta händer eller personliga avgöranden. Inget om att ta emot Jesus i sitt hjärta.

Det förefaller vara en väg vi alla vandrar. Det verkar som om alla människor, oavsett kristen eller inte, är på en pilgrimsvandring. Vi går på Vägen. Vissa kan formulera den tydligt andra inte. Några jobbar hårt på att bli mer människa, andra har inte förutsättningarna för att jobba på samma sätt. Några har ett religiöst språk och använder ord som barmhärtighet, frälsning, förlossning, andeutgjutelse och så vidare. Andra kan förnimma en bered plats för ett normalt förhållande i naturen eller i en kyrka. Klart är att ingen kommer till Fadern utan genom Jesus och lika klart är det att han föddes och dog för våra synder. Men vem i all sin dar kan hålla det för sant när livets alla bajsmackor serveras en efter en? Vi gör alla så gott vi kan här i Livet och det är gott så.

Så
Borta är min antingen eller känsla. Att antingen vara kristen eller förevigt dömd. Frälsningen händer inte på en sekund utan pågår ett helt liv. Därför blir frågan: Är du frälst? fel ställd. Man kan inte ställa en sådan fråga. Svaret måste bli: Eh, jag är här.
Mitt förslag är dock att öppna ditt hjärta och se vad som händer. Ett öppnat hjärta är det vi proffskristna kallar tro och det är inget du skapar utan bara kan ta emot.

* Kanske är Guds vrede inte vrede utan rättvisa. Kanske upplever vi Gud som vred när han egentligen bara är rättvis. På så sätt kan vi också undervisa våra barn om ALLT i Bibeln.