En hemsk med sann historia

Den unge herr Fritz älskade två saker i den här världen. Det ena var katter och den andre var hans ömma moder. Dessa två tingest gjorde honom hel. Han mamma hade lärt honom allt han behövde veta. Hur man uppför sig när man äter, hur man socialiserar med andra människor OM man nu av någon oförklarlig anledning behövde göra det. Kvinnfolk avhöll han sig ifrån eftersom de inte går att lita på. Män brölade mest och talade om oväsentligheter. Men att hälsa vänligt, dock enbart med en subtil nick, på busschauffören, bagaren eller grosshandlaren kom man aldrig ifrån. Och som om detta inte vore nog fanns det också en katt att ömma för. Det var viktigt att kunna ta hand om någon annan individ och Fritz uppdrag var en katt, hade hans mor sagt.

De senaste åren var det något som gnagt inom honom. Som en oroskänsla. Fritz tyckte inte om det alls. Han hade det ju så bra, varför skulle världen plötsligt bli så svår? Unga fröken Heinz mitt emot hade den senaste tiden försökt förföra honom för att få honom på fall. Hennes tricks gjorde honom trött. Hon hade sagt hej till honom när de möttes i dörren häromdagen. Men hon hade tittat på honom så där trånande som bara unga fröknar kan göra. Man ska akta sig för sådan, hade mor sagt. Det hade skapat en konstig känsla hos honom. Han visste inte riktigt vad som hade hänt men arbetade utifrån hypotesen att hon försökt kasta en förbannelse över honom, en kvinnlig sådan dessutom. Den pirriga känslan började alltmer, som tur var, att övergå till ovilja sedermera till avsky för att nu äntligen sluta i hatet. Nu kunde han äntligen distansera sig från fröken Heinz. Här i hatet var han bekväm och här kände han sig hemma. Härifrån kunde han kontrollera sin värld, hade mor lärt honom.

Som de allra flesta andra dagar besökte unge herr Fritz stadens bibliotek. Det var inte bara en helt ny värld utan tusentals världar att besöka. Härifrån kunde han ta del av människor som var som han själv. Han spenderade hela dagar sittandes på samma ställe i hörnet av det stora biblioteket och umgicks med sina likar. Det var en god känsla för herr Fritz – att inte vara själv. Att få känna gemenskap och då inte någon påklistrad, låtsasgemenskap utan en riktig gemenskap där man faktiskt delar något som betyder något. Han blev liksom hel här med människor från förr.

Hans Grans hade aldrig var nöjd med sig själv. Det fanns inget att vara nöjd med, snarare tvärtom. Det var faktiskt så att Hans inte fanns – han blev till genom andra och det var där han fann sin ångestladdade njutning. I tidig ålder hade pappa och andra män utnyttjat honom sexuellt. Varje kväll samma sak. Först pikarna, sedan slagen, efter det kom rusdrycken och därefter bältet och hans tunga kropp. En kväll hade han bestämt sig. Han skulle ge sig själv till männen en sista gång sedan skulle det vara nog. Den natten högg han ihjäl sin far med köttkniven hemma. Han gjorde inget för att dölja sin befrielse. Far fick ligga där på köksbänken alldeles blodig och med byxorna nere. Hans hade aldrig tidigare känt en sådan euforisk känsla som när han kände kniven motvillig skar genom den stora tunga sovande kroppen. Nu var Hans nöjd med sig själv.

Fritz och Hans träffades på järnvägsstationen. Hans var där i sedvanlig ordning för att sälja lite kläder han stulit på andra sidan staden och Fritz var som vanligt på väg till biblioteket. Den dagen hade Hans bestämt sig för att att förverkliga sig själv. Att bli någon. Han gjorde det till och från och som tack för hjälpen fick han dessutom oftast en lite peng efter att någon äldre herre använt honom. Men rätt snart insåg Hans att Fritz inte var som andra män. Det fanns något fint och vackert med Fritz. Nästan som om det fanns en liten bit av hans själv i honom. De hade gjort följe hem till Fritz och där suttit och pratat hela natten. De trivdes i varandras sällskap. Eller trivdes är nog fel ord. Mer att de kunde vara tillsammans utan att vara oroliga. Fritz arbetade i sin slakteributik i botten av byggnaden och Hans sålde sina kläder och förverkligade sig själv på dagarna.

En kväll när Fritz stängt butiken för dagen och var på väg upp till rummet där Hans förhoppnings väntade med kvällsvarden såg han blodspår i trappen. Det pirrade till i magen på Fritz. Väl inne i rummet sitter Hans med en död katt i famnen. Vid sidan om ligger kattens alla organ prydligt placerade i en schemalikt ordning. Det lyser i ögonen på Hans när han berättar att han hittat katten halvdöd bakom toaletten på järnvägsstationen. Han hade tagit med sig den hem och dödat den med den kniv han alltid bar till självförsvar. Han var som berusad. Jag har aldrig känt en sådan lycka, hade Hans sagt. Fritz hade till sin förvåning känt en befriande känsla och ett enormt hat mot Hans som dödat en katt. Det här var något nytt för Fritz. Hatet välde upp inom honom och red på en befriande våg. Det här måste vi ta till nya höjder beslöt de sig för.

Den natten kunde ingen av dem sova. De satt istället och pratade om att få göra detta med en människa. En ung kvinna, föreslog Fritz. Nej, en äldre herre, menade Hans. De beslöt till sist att Fritz skulle locka hem en ung herre vid namn Ernst som han ytligt hade lärt känna nere på järnvägsstationen. Det var ett perfekt förstaoffer. Han var naiv och i behov av husrum. Han hade flytt södra delarna av landet och således skulle ingen sakna honom. Sagt och gjort. Nästkommande söndag tillbringade Fritz på järnvägsstationen medans Hans var hemma på rummet och förberedde deras ankomst.

Det var en helt obeskrivlig känsla! Det gick liksom inte att prata om det heller. Efter att Fritz blivit så exalterad så att han bet ihjäl Ernst hade de, inte bara styckat kroppen, utan också skiljt på ben och kött. Påsarna med kött hade Fritz burit ned till sin butik och benen hade de slängt i sjön senare under natten. Nu satt de på var sin säng på rummet och försökte samla sig. Ingen sa något. Det hade varit underbart. De hade båda uppgått i något så mycket större än dem själva. Till ett tillstånd där man endast kunde flyta runt. Fritz hade sett sina händer jobba men utan att kontrollera dem själv. Han såg sig liksom utanför sig själv. Det var ljuvligt. Hans hade aldrig haft så hög puls, men utan att bli trött. Här var han något, han var nöjd med sig själv. Deras metoder hade blivit allt järvare med tiden. Hans hade tappat räkningen på hur många unga män de lurat upp till rummet och dödat men Fritz förde noga anteckningar på varje offer. Det var en för viktig del av sig själv för att inte anteckna, hade han sagt till Hans. Allt gjordes enligt samma mönster. Benen i sjön, köttet till butiken och kläderna sålde Hans på stationen.

Efter att ha sålt de sista plaggen på stationen strosade Hans en eftermiddag genom staden på väg hem. Väl hemma väntade inte bara Fritz utan även fyra stycken poliser. De förklarades anhållna och misstänkta för mordet på 24 stycken unga män. 24, tänkte Hans, det blev så pass många ändå. 24 stycken slödder som han hade förverkligat, hur kunde det vara fel? Fritz hade blivit aggressiv. Han spottade och svor, förbannade och sparkades. En annan man ska inte sätta sig över dig, det hade hans mor lärt honom.

Så slutade sju av de mest tillfredsställande åren både unge herr Fritz och Hans upplevt. Nu satt de ensamma i var sina celler och mötte ingen annan än sig själva. Det var ett rent helvete. Föräldrarna till ett av offren hade varit på polisstationen i samband med att deras son försvunnit. Plötsligt hade det kommit in en man med alldeles särskild jacka. Det var jackan till deras sista offer. Föräldrarna hade känt igen jackan och frågat varifrån mannen fått den. Han sa att han hade köpt den av ”den där killen som säljer kläder nere på stationen”. Så kunde äntligen polisen hitta Fritz och Hans, arrestera dem, ställa dem inför rätta och bevittna halshuggningen av den inte så unga herren Fritz. Hans hade förklarats sinnessjuk och fick spendera resten av sitt liv i frihet. För Hans del var det ingen frihet, snarare tvärtom. Varje dag plågades han av sina demoner som aldrig gjorde honom den tjänsten att taga honom av daga.