När jag gick tillbaka till allrummet så vann jag min frihet

När jag mötte A. för första gången var han som många andra på Migrationsverkets förvar, inställd på att inte låta sig knäckas av tillvaron. Varje individ har sitt egna sätt att förhålla sig till sin vistelse där. Bristen på rutin gör det utmanande.
I våra samtal återkom A. ofta till att han ska klara sig själv och att han alltid i hela sitt liv har behövt klara sig själv. Han har aldrig behövt någon annans hjälp till något. Så är han fostrad och så ska det förbli.
Jag minns att jag inte upplevde honom så tillfreds med sin tillvaro som han ville ge sken av. Det är visserligen inte heller något ovanligt. Fake it till you make it, vad ska man annars göra?

Plötsligt en natt öppnade sig en möjlighet för honom att rymma. Han berättar att väcktes av ett oljud och insåg plötsligt att inget stod mellan honom och friheten. Utan vidare skulle han kunna ta steget ut på gräsmattan på andra sidan väggen och försvinna ut i natten.

Istället reste han sig upp, betraktade oredan, lämnade rummet och gick istället ut till det stora allrum som finns inne på förvaret. I korridoren mötte han personalen som kom springandes. Han gick lugnt ut och satte sig. Han hade valt inte gripa möjligheten till frihet utan istället stanna kvar och på så sätt vinna friheten.

Sedan den händelsen äger A. sin egen tillvaro och vistelse. Det faktum att han valde bort den fysiska friheten gav honom istället en själslig frihet som helt och hållet har förändrat honom. Det var uppenbart när jag träffade honom några dagar efter händelsen. Jag upplevde en helt annat uppsyn, attityd och vokabulär hos honom. Det var det bästa valet jag gjort, säger han.

Han är fri… men kvar på förvaret.