För många många år sedan lärde jag mig att livet måste ha en mening. Det var när jag läste Viktor Frankls bok. En alldeles hemsk bok om att överleva koncentrationslägren under andra världskriget. Förlorar människan sin mening så förlorar man också livet. Lika enkelt som logiskt kan tyckas.

I många av mina samtal på förvaret hamnar jag i individens upplevelse av att det är Gud som vill att de ska sitta där. Det är föga förvånande med den gudsbilden och särskilt hos muslimer. Allt som händer har en mening och eftersom jag sitter här frihetsberövad så är det också Guds mening.

I vissa samtal, och då det är lämpligt (!), brukar jag utmana den gudsbilden. Jag berättar att min gudsbild är att alla människor ska vara lyckliga, fria, rika, ha hälsan och kunna göra vad man vill men att Guds vilja inte alltid sker här i världen. Många gånger har det öppnat upp för än mer spännande och inte minst djupa samtal.

Men när jag lämnade förvaret för några veckor sedan och just hade haft ett sådant hjärta-till-hjärta-samtal som gör att man känner att man delar något alldeles extra djupt och sårbart, så slog det mig – jag har tagit bort hans mening med sin tillvaro på förvaret. I just det här fallet så tror jag inte han uppfattade det så men det uppenbarades för mig att när jag säger att jag inte tror att Gud vill att han ska vara frihetsberövad så säger jag också att hans tillvaro där är meningslös. Och utan mening inte liv.

Nu är min utmaning att, i det fall det är lämpligt, prata om gudsbilder som kan re humanisera individen och ge den mening utan att säga att han gjort fel och Gud straffar honom. Något som kan behålla hans känsla av mening. Det är inte helt lätt… några förslag?