Är det något ni ska ha i lurarna eller som bakgrundsmusik denna långfredag så är det Pergolesis Stabat mater. Den är en vacker Mariaklagan.
Jag återkommer till boken Ökenbrevet där författaren beskriver relationen mellan Maria och Jesus som svår men fin. Maria visste från första ögonblicket att Jesus tillhörde världen. Han var inte hennes. Jag hade känt mig utelämnad och på gränsen till utnyttjad av att sörja för en son utan att ha känslan av att han är min.

…att du inte tillhörde mig. Att du tillhörde… världen. Jag är så rädd, så rädd. Och hon reste sig och sprang nerför kullen, bort över fälten.

Långfredagen kommer och Maria följer sin son hela vägen till korset. Hon ser hur världen, som hon överlämnat sin son till, misshandlar honom och bespottar honom. Det finns nog något i henne som inget hellre vill än att rädda sin son men också något som säger henne att just så här är det tänkt att vara. Han är inte hennes. Det går inte att med ord beskriva hur imponerad jag är över Maria. Ett svårförståeligt föredöme hela vägen igenom, det vet jag, dessutom mänsklig (nej, jag tror inte hon är syndfri).

Stabat Mater –