Idag har jag varit på en dag kring *repatriering (se not), återvandring. Först och främst måste vi hålla isär begreppen återvandring/återvändande. En person som har fått avslag att vistas i Sverige återvänder till sitt land, ibland med tvång och ibland inte. En person som lagligt vistas i Sverige kan återvandra. Dagen handlade om frivillig återvandring.

I FN:s allmänna förklaringar om mänskliga rättigheter, artikel 13, stadgas rätten om att återvandra till sitt hemland. Rättigheten ingår i den bredare kontexten kring rätten till rörelsefrihet. Det innebär att en individ har rätt att lämna varje land, inklusive sitt eget, och att återvända till det. OM jag vill – har jag rätt att återvandra. Staten har också tagit ett ansvar att hjälpa mig i den processen. Det kan vara så att jag flytt en konflikt och nu vill komma tillbaka hem igen.

Studier visar att ekonomiska bidrag hjälper föga. Jobbkurser och affärsbidrag är inte heller det särskilt effektivt. Det mest effektiva är om individen själv vill och har en stark motivation. Motivationen stärks genom att lösa många praktiska frågor så som barnens skolgång, möjligheten att återvända till Sverige om det inte går bra i hemlandet, möjligheten att kunna röra sig och få skräddarsydda lösningar, att det görs på individens initiativ med mera.
Så långt inget konstigt.

Men det börjar röra ihop sig när detta ska formuleras och diskuteras inom den politiska ramen som finns just nu.

För att arbeta med strukturen kring att hjälpa de som vill har det tillsatts en utredning (vad annars?!) som inte andas frivillighet eller rörelsefrihet. I de kommittédirektiv som kommit från regeringen ska samordnaren bland annat:

• initiera en dialog med kommuner i syfte att stärka arbetet med att
  vägleda, informera om och uppmuntra till frivillig återvandring,
• ta fram och sammanställa information, kunskapsunderlag och
  vägledning för hur kommuner kan bidra till ökad frivillig återvandring

Det är inte mycket i dessa formuleringar som stämmer överens med frivillighet, möjlighet, på motpartens initiativ och fri vilja. Vidare, tycker jag, att regeringen avslöjar sig om vilka de önskar ska återvandra. De skriver;

Frivillig återvandring kan bidra till att minska antalet människor som lever i
utanförskap och de följder ett sådant utanförskap får för det svenska
samhället och individen

Det är alltså människor som VI inte har integrerat och som faller mellan stolarna. De som behöver vår hjälp extra mycket och som många gånger lever i en utsatthet. De personerna vill vi ska ”frivilligt” återvandra. Och lockbetet för kommunerna att arbeta med detta är att ”… kommunernas kostnader för bl. a försörjningsstöd minskar.” ur Kommittédirektivet

Kommittén som arbetar med detta gör ett så bra jobb de kan utifrån förutsättningarna. De pratar om frivilligheten och kommunikationen med kommunerna. Sakligt och myndighetsmässigt.

Jag tycker att de syniska formuleringarna inte alls andas frivillighet eller hjälpsamhet. Det är oärligt. Vidare tillåts inte systemet att visa barmhärtighet när direktiven är skrivna så pass snävt. Man urholkar varje möjlighet till omsorg och lär systemet och strukturen att inte vara barmhärtig. Jag skulle vilja påstå att detta är at göra våld på Guds skapelse.

* Repatriering är latin (repatrio) som betyder tillbaka till fäderneslandet. Det innebär att återbörda individer, föremål eller kvarlevor till deras ursprungsort, ofta som en del av ett försoningsarbete. Ordet andas en omsorg, en försoningsprocess, en ödmjukhet. Något som sker på motpartens villkor.