Det kan tyckas enkelt att boka resor åt dem som ska tvångsutvisas, men inget kan vara mer fel. Låt mig beskriva ett sådant förfarande…

Jag beskriver inte sådana fall där individerna lämnar frivilligt (1). Inte heller de som åker med ett, av Migrationsverket, förhyrda plan (2). Utan en individ som med tvång måste lämna Sverige med ett reguljärt flygplan (3). Det finns givetvis likheter mellan dessa tre.

Eftersom individen inte vill resa till sitt ursprungsland måste staten tvinga personen. Den enda myndigheten som kan tvinga människor och som har ett våldsmonopol är Polismyndigheten. Man blir således ett så kallat polisärende. Polismyndigheten kan inte själva boka resor utan det gör Kriminalvården åt dem.

Polisen ringer således Kriminalvården och säger att de har en, eller flera personer, som ska utvisas till X-land. Personen som i vårt fingerade fall lider av diabetes har vid första utvisningsförsöket inte tagit något insulin alls, vilket gör att hans blodsocker är jättehögt. Det är en fara för honom att flyga. Kroppen påverkas att trycket i kabinen, flygtiden, syresättning och dygnsrytm. Det kan också vara så att individen har en åkomma hen själv inte alls är medveten om men som utlöses uppe i luften. Eftersom individen bedöms som farlig för sig själv måste en läkare och sköterska följa med. Kriminalvården behöver alltså hämta in mer uppgifter och lämna det över till den sjukvårdare de också måste boka. Hinder för att flyga skulle kunna vara hjärtsvikt, hjärtinfarkt, KOL <92%, nyopererad, graviditet efter vecka 34 eller hög ålder. Här måste sjukteamet också beräkna i vilken omfattning stress och rädsla påverkar individen. Redan här är det alltså rätt mycket som ska planeras och kommuniceras.

Kriminalvården behöver sen hitta en lämplig resväg. I det här fallet blir det dessutom en mellanlanding. Kriminalvården ringer upp flygbolaget och berättar att de har en person som ska utvisas och undrar om de kan få boka en biljett. Flygbolaget behöver veta vilken kapten det är som ska flyga planet och fråga honom. Det är nämligen flygkaptenen som har det yttersta ansvaret och tar de avgörande besluten under en flygning. Vill inte kaptenen medverka så måste Kriminalvården hitta ett annat flyg med en annan kapten alternativt ett annat flygbolag. Vi utgår från att kaptenen godkänner en förvarstagen, en polis och en sköterska. Men innan den biljetten kan bokas måste Kriminalvården också kolla med transitlandet om det är okej att en som ska utvisas landar på flygplatsen och går i transit-hallarna. Flygplatsen säger okej. Gott så långt. Nu måste Kriminalvården ringa det andra flygbolaget som flyger till slutdestinationen. Här upprepas proceduren. Godkännande från kaptenen och så vidare.

Så är resan så gott som klart förutsatt att X-landet är redo att ta emot de som ska utvisas. Vill de inte så har Sverige inget annat att göra än att försöka övertala dem. Kanske tar landet emot människor från ett annat land än Sverige och då försöker Sverige samverka med det landet för att på så sätt kunna utvisa personerna.

Kriminalvården hämtar nu personen eller personerna på förvaret. Allt är bokat och klart. Man kommer till flygplatsen och har en egen vänthall och säkerhetskontroll. Där får man vänta på att kunna gå på flygplanet. Här finns det oftast lite kaffe och kakor, leksaker till barn och internetuppkoppling. Sedan går man ombord tillsammans med övriga resenärer. De medföljande gör allt för att resan ska gå så smidigt som möjligt. Man vill inte oroa övriga passagerare samtidigt som stressen oftast är enorm för den som ska utvisas. Ibland händer det att planet måste nödlanda på grund av olycksfall men oftast går det bra. Väl framme lämnar Kriminalvården över personen till väntande myndighet tillsammans med personens ID- och resehandlingar. Här tar Sveriges ansvar slut. Det utdelas oftast handslag, kramar och tack mellan de som följt med och den utvisade. De flesta av de här resorna slutar bra och sköts på ett ödmjukt sätt.

Men som ni förstår är det inte att bara köpa en biljett och skicka iväg folk.
Det är komplexa processer.