I praktiken har samkönade par inga problem att gifta sig i Svenska kyrkans ordning. Vigslarna är färre än vad många tror och de genomförs alltid med respekt åt båda hållen. Så långt inga konstigheter.

Mina funderingar har inte heller med teologin eller bekännelsen bakom en sådan praxis att göra utan nödvändigheten att alla ska tycka så. Vi rör oss från en trosgemenskap till en åsiktsgemenskap. För att även om det praktiskt sätt aldrig är några problem så finns det människor som tycker annorlunda och här är det nu, tydligare än någonsin, en viljeinriktning att få de oliktänkande att tänka lika.

Tydligt blir det när Karin Sarja, kyrkosekreterare, i SVT/Helsingborg säger:

Den långsiktiga målbilden är att präster ska med stolthet och glädje viga samkönade par och par av olika kön.

Det räcker inte med att ett brudpar blir vigda i den församling de önskar utan det måste ske med en präst som med ”stolthet och glädje viger dem”.

Hur ska Karin mäta detta i framtiden? Hur stolt måste man vara för att få viga? Det blir inte helt lätt det här. Och dessutom måste man nog se över prästernas vigselrätt och på något sätt förändra den till en vigselplikt. Men det blir Kyrkomötets uppgift. Lycka till!

Uppdatering – sju stycken prästkandidater har tillsammans frågan biskoparna, som antagit dem som präster, varför biskoparna är så tysta. Rimlig fråga.