För mig är det inte alltid oproblematiskt när människor tackar för det man gör. Det blir särskilt påtagligt så här i advent- och juletid. Jag har haft förmånen att förmedla pengar till människor som är i stort behov. För dem är det jag som ger dem pengar och de riktar sin tacksamhet mot mig. Den är djup och den är ärlig. Det förstår jag.

Det problematiska är att det hos mig händer två saker.
1. Jag gläds med dem och kan se att pengarna sannerligen gör skillnad. Deras tacksamhet träffar mig och jag säger varsågod. Det känns fint att får vara med och förmedla stödet. Det gör mig gott.
2. Jag tänker att det är ju inte jag som ger pengarna. Jag har gjort väldigt lite i förhållande till hur lång processen varit för att vaska fram pengarna – från ax till limpa så att säga. För mig har det här inte kostat något alls.

Tacksamheten ska istället riktas till ni som är med i Svenska kyrkan (i det här fallet). Det gör att vi kan hjälpa människor med det mest basala här i livet. I vissa fall pratar vi ren överlevnad. Och eftersom de vi möter inte kan säga tack till er så gör jag det.

Tack för att ni ger av det ni har till andra. Tack för att ni ser och svarar an på behoven som finns.

Tack!