Det är en natt jag aldrig kommer glömma.
Inte för att den var stilla, nej, tvärtom. Bredvid oss gick skammen, som en tredje vandrare på vägen till Betlehem. Folk såg och folk viskade. Maria var inte min hustru ännu och ändå bar hon barn, ett barn som inte var mitt. Ett barn jag ändå redan älskade mer än mitt eget liv.
Människor gav mig rådet att lämna. Lagen gav mig rätten och förnuftet uppmanade mig. Stoltheten skrek, men kärleken… den talade lågmält, envist. Och jag stannade.

Gud valde inte ära. Han valde oss.

När Jesus föddes var det inte i ära, utan i trängsel. Inte i ordning, utan i kaos. Jag stod där med händer som kunde bygga hus och dörrar men inte skydda mitt hjärta från tvivel. Genom tårade ögon såg jag på Maria och ned i krubban. Hur kan något så litet bära något så stort?
Han är inte mitt barn, men han är mitt ansvar. Mitt val. Min väg.

Julens budskap är inte skinande fasader och välkammade berättelser. Det är inte perfekta familjer eller rätt tidpunkt. Julen föds i det ofullkomliga. I det som inte passar. I relationer som andra dömer, i människor som bär mer än de borde behöva bära. Det gudomliga förkroppsligas.

Jag älskade Maria när hon var föremål för allas blickar. Jag älskade barnet när världen ännu inte visste vem han var. Och kanske är det just där julen börjar – i modet att stanna kvar när det hade varit enklare att gå, i att älska utan garantier, i att bära hopp när det kostar.

Gud valde inte ära. Han valde oss. Vår skam. Vår rädsla. Våra trasiga liv.
Och jag fick stå bredvid och lära mig att faderskap inte alltid handlar om blod, utan om närvaro. Om att vaka i natten. Om att säga: Jag är här, även när inget är som det borde.

Det är inte jul för att allt är rätt, utan för att kärleken ändå väljer att födas