Det var kanske mitt på dagen och Jesus och hans lärjungar lämnade staden Jeriko. Strax utanför staden satt en man vid namn Bartimeus. Han var blind sedan länge får man anta. Människor i Jeriko visste vem han var, han var son till Timeus står det i Skriften.

Bartimeus satt förmodligen där han alltid brukade sitta. Han kände igen stadens flöde på ljudet och visste att Jesus var på besök. Något hade rört vid Bartimeus och han kände igen Jesus i alla de berättelser och stycken från skriften han hört under alla sina år. Han visste att Jesus var räddningen och lösningen för honom och nu när han hörde att fotstegen bara blev fler och fler måste han ta chansen.

Bartimeus försökte lokalisera Jesus med hörsel och ropade ur sitt mörker ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Människorna runt omkring honom sa åt honom att vara tyst, det är ändå ingen idé att han kallar på Jesu uppmärksamhet. Men något inom honom kunde inte vara tyst. Det här var hans sista chans, han måste ta den! ”Davids son, förbarma dig över mig!”

”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!”

Plötsligt blev det tyst. Det var som om hela gatan stannade på en samma gång. Bartimeus hörde Jesu röst ”Kalla hit honom.” Han blev alldeles ställd. Detta hade han inte räknat med, men hoppats. Jesus kallade på honom. ”Lugn, res dig. Han kallar på dig.” sa människorna runt omkring honom.

Bartimeus kunde inte vara lugn, det gick inte. Inte nu. Han hoppade upp, slängde av sig sin mantel och började oförsiktigt gå snabbt mot där han trodde att Jesus stod. Han visste inte om det var Jesus han stod inför eller någon av de andra nästan hundratals människorna som gick på gatan. Men han visste i sitt hjärta. Hjärtat visste att han stod framför Jesus. ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” frågade Jesus. Vilken tokig fråga. Ser han inte att jag är blind, tänkte Bartimeus. ”Rabbuni, gör så att jag kan se igen.” Och genast öppandes hans ögon. Det tog bara någon sekund för ögonen att vänja sig vid ljuset och intrycken. Det första han såg var en man, god och mild med ett leende på läpparna. Det var Jesus!