SVT fortsätter sin rapportering från Migrationsverkets förvar i Åstorp.

Låt mig kort kommentera ett par saker som nämns i inslaget.

1. Upplevelsen att man blir behandlad som en kriminell eller att man behöver sitta tillsammans med människor som är kriminella är vanlig. Den möter jag så gott som varje gång jag besöker.
Har man begått ett brott så avtjänar man sitt straff i fängelset, har man då fått utvisning som en del av sin dom så hamnar man på förvaret efter avtjänat straff. Således sitter det inga kriminella på förvaren. Givetvis så har människor som levt i kriminalitet högre våldskapital och det är läskigt nog.
Att vara en person som arbetat och bott i Sverige i 20 år och som plötsligt blir tagen av gränspolisen med handfängsel och polisbil gör med rätt att man upplever sig som kriminell, vilket de inte är.

2. Att inte vet när man lämnar förvaret är en stor stress. De vet inte från dag till dag om de kommer verkställas. Vanligast är att man får reda på det några dagar innan, men det beror på omständigheterna. Förvarsbeslut tas två månader i taget. Därför säger de i inslaget att Emir måste sitta minst två månader till. Det är inte sant. Han kan komma att tas ur förvar eller verkställas vilken dag som helst.
När du avtjänar ett fängelsestraff vet du varför du sitter i fängelse och när du ska mucka. På ett förvar förstår man inte vad man gör där och vet inte när du kommer lämna. Flera stycken säger att de hellre sitter tre år i fängelse än tre månader i förvar.
En rapport från Röda Korset visar att 75% av de förvarstagna uppvisar symtom på depression redan efter 18 dagar. Hur mår man då efter 150 dagar?

Min erfarenhet är att människor som suttit över 50 dagar behöver bli sedda. Efter några veckor lägger sig stressen över att vara frihetsberövad och man vill inte bli bortglömd. Hoppet förmedlas genom att se de förvarstagna och lyssna (igen och igen) på deras berättelse eller vad de än vill prata om. Här knyts fina och djupa relationer.

Till sist låt mig få säga att Migrationsverket utför det som politiken har bestämt, de hittar inte på något själva. Deras förutsättningar är inte lätta och de som arbetar på landets förvar gör så gott de kan. Den personal jag möter i Åstorp är människor med stora hjärtan, och de gör ett gott arbete.