Vi har precis firat trettondagen. Det är den dagen då de tre vise männen, Melchior, Balthasar, Kaspar, kom fram till Jesus i krubban och gav honom guld, rökelse och myrra.

Vad som sällas talas om är den fjärde vise mannen, Artaban.

Artaban såg också tecken på himmeln om att judarnas konung skulle födas. Han beslutar sig för att hänga med de andra tre vise männen för att söka upp denna konung. Enligt legenden hade han med sig en safir, en rubin och en annan dyrbar pärla. Han avtalar tid med de andra vise männen men på väg till samkörningsplatsen så trillar han över en man som håller på att dö. Artaban stannar ett tag för att hjälpa den här mannen. När han sedan kommer fram så har Melchior, Balthasar och Kaspar, redan dragit. Artaban är nu själv i sitt sökande efter Jesus. Men en häst räcker inte för att själv kunna ta sig över öknen. Han tvingas sälja delar av sin gåva för att kunna köpa en kamel och andra förnödenheter på sin resa.

När han väl kommer fram till Betlehem möts han av nyheterna att föräldrarna och det lilla barnet har flytt till Egypten. Artaban suckar tungt (utgår jag ifrån) och ger sig av mot Egypten. Han måste hitta Jesus! Väl framme i Egypten möts han av beskedet att familjen inte är kvar. Artaban fortsätter sitt sökande. Under hela sin resa möter han människor i nöd. Han visar omsorg, hjälper, stöttar, betalar sjukhus och är ett barmhärtighetens tecken var helst han kommer.

Efter 33 år kommer han så fram till Jerusalem bara för att finna att Jesus är korsfäst. Han spenderar då sin sista pärla för att köpa en ung flicka fri från slaveri. Strax därefter glider en takpanna av och träffar honom rakt i huvudet. Omskakad och fattig hör han så en röst tala till honom.

Sannerligen säger jag dig: Vad du än har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har du gjort mot mig.

Artaban dör strax därefter utan att få ha träffat Jesus.