Publicerad i SKT

När jag möter kvinnorna och männen på Migrationsverkets förvar i Åstorp är saken i princip redan avklarad, i alla fall den juridiska saken. Att bli förvarstagen innebär att bli frihetsberövad och inlåst på något av de sex stycken förvar som Migrationsverket driver på uppdrag av staten. Nu ska antalet platser nästan fördubblas. En nödvändighet påstår vissa, signalpolitik säger andra.

Att bli satt i förvar är ett administrativt frihetsberövande. Det innebär att det inte är tänkt som ett straff för ett begånget brott utan för att hålla människor tillgängliga för den myndighet som ska verkställa utvisningen eller avvisningen.

Barn tas ytterst sällan i förvar, det händer endast enstaka gånger. Flertalet frivilligorganisationer har dock flaggat för att det kommer öka i och med införandet av EU:s migrations- och asylpakt i sommar.

Det finns fem olika grunder för ett förvarsbeslut, och därmed också olika tidsgränser innan beslutet måste omprövas.

Identitetsförvar
Om identiteten är oklar eller om man inte vill medverka till att utreda sin identitet. Ett sådant beslut gäller endast i två veckor innan det måste finnas synnerliga skäl för att förlänga beslutet.

Utredningsförvar
Ett sådant beslut kan tas om man inte medverkar i sin utredning. Det kan bland annat handla om att Migrationsverket inte tror att man kommer till en bokad asylutredning. Beslutet gäller i 48 timmar.

Verkställighetsförvar
Det här beslutet används för att förbereda eller för att kunna verkställa ett utvisningsbeslut. Det förutsätter alltså att man redan har ett utvisningsbeslut som inte går att överklaga och att myndigheterna tror att man kommer hålla sig undan för att förhindra utvisningen. Eller om myndigheterna anser att det finns risk att man kommer begå brott i Sverige. Beslutet gäller i två månader innan det måste finnas synnerliga skäl för att förlänga. Besluten kan förlängas i upp till ett år. Det är denna typ av förvarsbeslut som kommer förlängas från ett år till 18 månader. Merparten av dem vi möter på förvaren runt om i landet sitter på ett verkställighetsförvarsbeslut.

Verkställighetsförvar för dem med utvisning i dom
Har man fått utvisning i en dom för ett brott man har begått finns det ingen övre gräns för hur länge man kan vara förvarstagen. Det här beslutet av verkställighetsförvar tas inte av vare sig Polismyndigheten eller Migrationsverket utan av en domstol. Personen i fråga får sin dom, avtjänar sitt fängelsestraff och tas sedan direkt till ett förvar i väntan på att utvisningen kan verkställas. Således sitter det aldrig några kriminella på landets förvar, eftersom de redan avtjänat sitt straff. Däremot kan dessa individer ha ett högt våldskapital.

Sannolikhetsförvar
Beslutet används bland annat för att täcka tiden mellan, det förmodade, avslaget på asylansökan och att den vinner laga kraft. Myndigheterna anser att det är sannolikt att man kommer få avslag och sätter hen i förvar för att sedan kunna verkställa beslutet.

Det är sannerligen inte en homogen grupp människor som sitter på landets förvar. Nej, här sitter en fyrabarnsmamma tillsammans med en person som har utvisning i sin dom. Eller en 70-årig bräcklig man tillsammans med en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa och/eller självskadebeteende. Och däremellan alla de så att säga vanliga människorna som plötsligt finner sin värld vänd upp och ned. Detta sammantaget gör att det är en alldeles särskild typ av frustration och ångest som infinner sig. Det finns ingen tid i processen som förbereder dem för ett förvar, utan det kommer plötsligt och sällan med en förståelse om varför staten använder den allra starkaste av åtgärder – att frihetsberöva någon. Många upplever sig som kriminella trots att de inte gjort något kriminellt. Tillvägagångssättet är nämligen detsamma. Polisen hämtar dig på jobbet, i din lägenhet eller påträffar dig på annat sätt, de slår i sina register och ser att du inte har rätt att vistas i landet, de använder sig eventuellt av hand och/eller midjefängsel. Du tas på förhör och får spendera en eller ett par nätter i häkte för att sedan eskorteras till ett låst boende. Man kan förstå att personer som arbetat och betalat skatt eller gått i skolan och är en del av samhället upplever sig som orättvist behandlade.

De tre faserna
1. De första veckorna i förvar är frågorna många. Vi möter ofta frågor om vi kan hjälpa till med att byta advokat, läsa deras beslut och hjälpa dem att förstå, kontakta någon anhörig, hämta tillhörigheter i deras lägenhet, kontakta hyresvärden, lösa praktiska bestyr kring Bank ID och mycket annat. Stressen är långt större än behovet av att lösa sina bekymmer. Alla sinnen, inte minst själen, är på helspänn. För oss som besöker gör sig känslan av maktlöshet påmind. Vi ser så tydligt nöden hos människan men har bara ett verktyg att möta den på. Det verktyget är närvaro.
Jag mötte en gång en man som frågade mig vad jag kunde göra för honom. Han förstod snart att jag inte kunde hjälpa honom med de praktiska bestyr han hade hoppats på och lät mig veta att han då minsann inte ville ha min hjälp alls. Därefter gick han, för att återkomma ett par minuter senare och återigen berätta att han inte behövde min hjälp. Det hände upprepade tillfällen innan jag frågade honom vad det är jag inte kan hjälpa honom med. Då satte han sig ned och berättade allt han varit med om. Under nästan en timme samtalade vi om saker jag inte kunde hjälpa honom med och han var märkbart lättad när vi sa adjö till varandra.

Några hjälper andra förvarstagna för att själva få en känsla av att finnas till, andra börjar envist hävda sin rätt och blir frustrerade för att få en känsla av att inte vara bortglömd.

2. Vi har alla olika sätt att hantera vår livssituation på och det märks inte minst efter de första fem till sju veckorna. Då har den initiala stressen lagt sig och känslan av att livet sätts på paus infinner sig. Vissa hittar en rutin andra vänder på dygnet. Några kämpar och försöker påverka det lilla de för stunden kan påverka så som maten eller kösystemet till sjuksyster, andra blir apatiska och svåra att nå. Människan är i grunden en meningssökande varelse. Några hjälper andra förvarstagna för att själva få en känsla av att finnas till, andra börjar envist hävda sin rätt och blir frustrerade för att få en känsla av att inte vara bortglömd. I den här fasen återfinns oftast de djupa samtalen som sker hjärtan emellan, förutsatt att de funnit en mening eller rutin i sin vardag. Här kan man få en inblick i hur vardagslivet fungerar i länder som Ghana, Mauretanien, Georgien, Kina, Paraguay med flera och man slås av hur lika vi människor trots allt är. Tron på något större och sökandet efter mening binder oss samman. Inte alla individer har förutsättningarna för att kunna landa i sin tillvaro, många blir deprimerade. Närmare dödsskuggans dal kommer man inte och det är en enorm förmån att få vara där med dessa människor. Hur länge de ska förvaras vet de inte vilket gör den här fasen än mer svår att uthärda. Det finns inget greppbart i tid. Oftast får de reda på sin utresa någon vecka innan det är dags…

3. …då börjar den tredje fasen. Oron letar sig fram igen och känslor väcks till liv. Några längtar hem igen om än till en betydligt mer odrägligare tillvaro än i Sverige. Andra räds sin resa och vet att när de lämnas över till ursprungslandets myndigheter börjar timmar av förhör och en oviss framtid. Det skapar en stress ovanpå besvikelsen av att drömmen om livet i Sverige gick i kras. Det händer att individer blir en fara för både sig själva och andra när utvisningen blir till en verklighet.
Jag minns särskilt samtalet med en man som hade fått besked om sin utresa. Han gick upp i varv och pratade högt och brett om Sverige som inte vill ha några invandrare, om hur jag och personalen bara hade i uppdrag att kasta ut sådana som honom. Jag uppfattade hans frustration och rädsla som en personlig anklagelse mot mig, och jag minns att jag ville freda mig från den känslan som det skapade. ”Om jag hade fått bestämma så hade du fått stanna i Sverige”, sa jag i hopp om att lugna mannen något. Han spände sina ögon i mig och sa ”min handläggare på Migrationsverket sa samma sak, poliserna som kom och hämtade mig sa precis samma sak, personalen som skrev in mig här på förvaret sa samma sak och min advokat säger ’hade jag fått bestämma så hade du fått stanna i Sverige’. Vem är det som bestämmer!?” Jag lärde mig att det i vårt system sällan finns någon att rikta sin besvikelse mot och att det är en av mina roller att ta.

Själsviktiga brister
Det är stor skillnad mellan människorna på ett förvar och inom Kriminalvården. Till skillnad från ett fängelse eller en anstalt finns här inga rutiner, det är inte tydligt varför man sitter i förvar och man vet inte hur länge man måste stanna. Tre attribut som är själsviktiga för en människa.

1. Avtjänar du ett straff har det alltid föregåtts av en handling och en längre rättsprocess. Åtalet är tydligt liksom konsekvensen av domen. På ett förvar behöver vi berätta varför polisen kommit hem och plötsligt tagit mamman i förvar eller varför sonen inte kom hem från arbetet som han brukar.

2. Det finns heller inga rutiner på ett förvar. Du blir inte inlåst i en cell eller har rätt till arbete eller studier. Många förvarstagna vänder på dygnet och hittar inget att hålla uppe dagarna med.

3. Du vet inte när du får lämna. De små strecken på väggen räknar inte ned till muck, utan visar hur länge du har tvingats leva i limbo.

Detta skapar en stor stress hos människor som inte kunnat förbereda sig på något sätt inför den situation de nu befinner sig i.

Se människan
Vår församlingspolicy, i Åstorp, är att inte gå in i några processer eller ge annat stöd gällande deras ärende. Det kan tyckas gå emot den allmänna uppfattningen om vad diakoni innebär och inte minst kan det gå emot ens egna maktlöshet som man upplever när man besöker avdelningarna vecka efter vecka. Det finns givetvis inga regler utan undantag. I fokus för oss står människan sådan som hon är. Individerna har i regel en advokat som hjälper dem i deras ärende. Som förvarstagen har du också rätt till ett offentligt biträde som företräder dig i förvarsbeslutet. Dessutom finns det en uppsjö av frivilligorganisationer som stödjer med allt ifrån ytterligare juridisk rådgivning, kläder i viss mån och kontakter till organisationer i det landet man ska utvisas till med mera. Däremot finns det bara en organisation som ser människan, ecce homo, och det är vårt primära uppdrag. Det är vårt gudomliga uppdrag att se människan så som Gud ser på oss människor. I samtalet med oss är hon inte en förvarstagen. Hon är inget ärende utan ett möte med Kristus själv. I förhållande till advokaten, personalen eller någon annan som hjälper henne med praktiska saker kan hon inte vara någon annan än ett migrationsärende. Det är inte fel att hjälpa människor med praktiska saker men på förvaret är det inte vår primära uppgift. Här har vi en annan mycket viktigare uppgift i sammanhanget att fylla – att i Gud möta och kanske upprätta människan. Det sker i och av Gud. I det djupaste av lidanden finns inga förklaringar, i det djupaste av lidanden håller bara närvaron med Gud, och där får vi vara ett redskap, när Han vänder sitt ansikte till oss. Det är en förmån som ibland är svår att omfamna.

Kyrkans väsen
Som proffskristen hade jag till en början svårt att uppleva att mina besök var kristna nog. Jag ville mer och känna att jag var behövd. Gud lärde mig snart att han redan var på förvaret när jag kom på besök och att spela pingis med någon som lider av depression är långt mer kristet än att citera Må din väg gå dig till mötes. Vi är några av de få människor de möter som inte påverkar eller lägger oss i deras ärenden. Vi för inga journaler eller anteckningar. Det gör däremot personalen. Samtalen vi har, oavsett dignitet, är en sak mellan dem och Gud. När de upptäcker detta infinner sig snart den trygga tröstepunkten, eller de gröna ängarna där man finner ro. I berättelsen till oss spelar datum, tider och färdvägar ingen roll. Det är inte ovanligt att de ändrar sin berättelse för oss desto längre vi lär känna varandra.

Det är få människor man får chansen att följa hela vägen. Vår relation avbryts oftast hastigt genom att de helt enkelt blivit verkställda mellan våra besök. En man jag bär med mig kom från ett västafrikanskt land. Han hade det svårt med sin vistelse på förvaret. Till sist kom han att sitta i åtta månader. Vi pratade mycket om mening och om Guds allmakt. Han kunde inte riktigt acceptera att han blivit tagen i förvar och det bubblade upp i form av ångest och inte minst vrede. En natt vaknade han av att en truck körde genom fönstret och väggen till rummet han sov i. Det var ett flyktförsök och ett traumatiskt uppvaknande för honom. Två andra han delade rummet med hade lagt sig med kläderna på och var snabbt ute i friheten. Själv stod han inför valet att kliva förbi trucken och ut i frihet eller stanna kvar. Han reste sig ur sängen, skakade av sig resterna av väggen, tog sina tillhörigheter och gick genom korridoren mot uppehållsrummet. På vägen mötte han både personal och förvarstagna. Vid mitt nästa besök berättade han vad som hade hänt och sa att där och då, när han gjorde valet att stanna kvar, så vann han paradoxalt nog sin frihet. Efter den händelsen var det mycket som föll på plats i hans inre. Han ägde sin vistelse och vi fann varandra i gemenskapen och tron. Vi blev båda en medmänniska i mötet med den andre.

Detta är vårt fokus när vi försöker leva Kyrkans kärlekstjänst. Det är vår tro som får sitt uttryck i kärlek, som det står i Galaterbrevet. Detta är inte en slags välgörenhet som man lika gärna kunde överlåta åt andra aktörer. Den hör till Kyrkans väsen, som ett konstitutivt väsensdrag. Därför kan vi inget annat än att besöka vecka efter vecka.

Bokstaven står ensam kvar
Det finns många exempel på hur samhällsapparatens dysergi gör sig påmind, där summan av delarna blir mindre än helheten. Den unge mannen kom till Sverige på ett arbetsvisum. Han kom med sin fru och sina två döttrar. Efter ett par veckor upphörde jobbet. Han sökte sig till Arbetsförmedlingen som lyckades hitta ett nytt jobb till honom. Under fem år byggde familjen upp sitt liv. Döttrarna gick på ridskola. De hade ett förstahandskontrakt på en lägenhet i mellersta Sverige. Frun gick på SFI och han arbetade på en bilhall. Plötsligt en dag kom det två poliser till hans arbete. De påstod att han inte hade arbetstillstånd. Han berättade att han visst hade arbetstillstånd och att det var på det sättet han kom till Sverige för fem år sedan. Polisen svarade att arbetstillståndet bara gällde det första arbetet han haft i två veckor och att han sedan dess betraktats som icke-samarbetsvillig eftersom han hållit sig undan i fem år. Utan pardon blev han handfängslad och körd till ett förvar där vi träffade honom gråtandes i en soffa.

Eller exemplet med familjen som blev vräkt av Migrationsverket som ett påtryckningsmedel för att få dem att lämna. Familjen gick till Socialförvaltningen som inte kunde hjälpa dem. Två andra familjer förbarmade sig över dem och tog hem dem till sig varpå Socialförvaltningen i kommunen upprättade en orosanmälan på en av de hjälpande familjerna.

Bristen är uppenbar och kännbar därför att ingen bär på helheten, därför uppstår, tror jag, ett andligt tomrum där ingen längre ser människan.

Dysergi i sin renaste form. Alla myndigheter och handläggarna i båda exemplen har gjort rätt. Ändå sitter en ung pappa och gråter i soffan och är separerad från sin familj utan en chans att säga hej då. Och en fembarnsfamilj står hjälplös utanför Medborgarkontoret i den lilla kommunen i november månad. Varje aktör gör rätt, inom sitt område, men det blir ändå fel. Bristen är uppenbar och kännbar därför att ingen bär på helheten, därför uppstår, tror jag, ett andligt tomrum där ingen längre ser människan. Dysergin är inte enbart ett juridiskt problem utan än mer ett andligt problem. Lagen har skilts från det liv som skulle bära den. Bokstaven står ensam kvar.

Ett hjärta av kött
I antikens Grekland ställde man lagen (gr. nomos) mot den inneboende naturen eller de väsentliga egenskaperna hos en varelse, person eller sak (gr. physis) mot varandra. Debatten rasade som bäst kring 500-400 f.Kr. Vissa påstod att nomos bara var ett hinder för det överlägsna physis, alltså att människans medfödda behov stod över de mänskliga lagarna. Andra menade att lagen är nödvändig för att civilisera människan. Debatten var inte bara etisk utan i allra högsta grad även politisk. Den användes för att ifrågasätta, eller rättfärdiga, dåtidens makt och lagar.
Det är inte svårt att dra paralleller till dagens migrationsdebatter. I vår egen utlänningslag står det att man ”särskilt ska” beakta barnens bästa. Gör man det om man tar en ensamstående mamma i förvar och socialtjänsten placerar barnet? Vidare står det att ”en utlänning som hålls i förvar ska behandlas humant och hans eller hennes värdighet ska respekteras.” Är det humant av gränspolisen att ta en äldre man i förvar som behöver hemtjänstinsatser så som hjälp med att byta blöjor? Verkligheten är komplex. Oavsett vilken regering vi har behövs lagen, det är tveklöst så. Lagen är nödvändig. Och det gäller så väl i ett mikro-, meso- och makro-perspektiv. Men man kan lätt tro att vi inte har något annat val än att leva i spänningen mellan nomos och physis. Eller i spänningen mellan lagen och det mänskliga. Det är ett falskt dilemma.

Kyrkan lär nämligen något annat. Här finns inget motsattsförhållande mellan lag och människa eller mellan rutiner och att se mellan fingrarna. Kristus har uppfyllt lagen och därmed tar inte lagen liv utan lagen ger liv. Profeten Hesekiel skriver att vi ska få ett nytt hjärta av kött och det ska fyllas med en ny ande. Lagen skrivs inte på sten utan i våra hjärtan. Vi bär således på något himmelskt. Vi har tagit emot vägen, sanningen och livet. Eller rättare sagt – vägen, sanningen och livet har utvalt oss, och vi är kallade, genom dopet, att leva i detta, på vår arbetsplats i vår vardag och med varandra.

När ingen bär människan
Våra ortodoxa syskon talar om nepsis som är den inre vaksamheten, inre nykterheten och klarsyntheten. Det gäller att vara barmhärtig mot andra. Tyvärr är vi inte vana att lagar och praxis utformas med nepsis. Ingen handläggare är ensam och ingen besökare är ensam utan alltid i en relation och gemenskap. Vare sig vi vill eller inte kommer det uppstå lidande och det lidandet måste bäras tillsammans. Det går inte att rationalisera bort eller lösa tekniskt, det måste bäras. Precis så som Jesus själv bar lidandet. Kristus löser inte mänskligheten genom att effektivisera bort den. Han försonar oss inte med Gud genom att stifta en lag och distansera sig utan genom att gå in i lidandet. Därför kan vi inte heller försöka bortförklara det som händer. Vi kan inte gömma oss bakom att vi bara gör som lagen säger eller enligt praxis. Vi måste tillåta oss att det gör ont och bära det tillsammans. Vi ska gråta med dem som gråter. Barmhärtigheten hotar inte vår rättssäkerhet. Tvärtom, utan barmhärtighet förlorar rättvisan sin sanning. Ärenden ska inte granskas godtyckligt eller ändras därför att trycket blir för hårt, men de ska granskas i ett utrymme för mänsklig värdighet.

Det uppstår ett andligt tomrum när ingen längre bär människan, bara processen. Det fylls inte genom fler regler, utan genom att någon ser, åter känner och åter tar ansvar – inte bara för sin del, utan för den människa som försvinner mellan delarna.

Varje besök på förvaret avslutas med att jag går till en av kyrkorna, tänder ett ljus och ber för både förvarstagna och personalen.

Amen. Kom HERRE Jesus.