Så gott som varje onsdag lägger jag upp en bild på ett brinnande ljus med texten Onsdagsljuset.
Det började som en reaktion på de besök jag gör på Migrationsverkets förvar i Åstorp men har kommit att bli en bön för allt det jag står i just då och för de människor som önskar att jag innesluter dem i min bön.

För mig har bönen, som tar sitt fysiska uttryck i ljuset, fyllt två funktioner;

1. Jag tror att Gud hör min bön och det är mitt ansvar att lyfta fram världens nöd inför honom. Jag måste berätta för honom vad som händer på förvaret och med de människor jag möter, hur ska Gud annars kunna veta?
2. En stor portion självterapi. När jag ber högt hör jag vad jag själv tänker och det blir lättare för mig att sortera i alla känslor.

Just idag tänder jag ljuset för:

– en kvinna som inte har vårdnaden om sina barn och dessutom är i konlikt med pappan.

– en man som flytt på grund av sin sexuella läggning

– en vilsen man som inte hittar rätt i livet

– en person som lever i ett destruktivt förhållande och måste hitta ny lägenhet