Det är då sannerligen inte lätt att följa med i alla turer kring migration och asylansökningar.
Därför kommer här en kort sammanfattning.

Historik – EU:s migrations- och asylpakt

Tidigt 1990 antog man men så kallade Dublin-förordningen. Den innebar att det är det första ankomstlandet som ansvarar för asylprövningen. För Sveriges räkning har det inneburit att om polisen, eller migrationsverket, stöter på människor som först kom till ett annat Europeiskt land och sökte asyl, ska föras tillbaka dit för att få sin sak prövad. Med åren blev den här förordningen sårbar och skapade en stor snedfördelning inom EU.

Under 2015 och den akuta flyktingkrisen splittrades EU:s gemensamma linje. Många länder fick ensamma ta emot fler än vad deras system klarade av. Det gjorde att några satte upp egna stängsel för att hålla människor ute eller tvinga dem att söka sig andra vägar. Inom EU kunde man inte heller komma överens om det som kallas kvotflyktingar. Hur många flyktingar ska respektive land ta emot?

Med start under 2020 beslöt EU för att se över reglerna igen. En gammal förordning och erfarenheter från ett stresstest för ländernas mottagande låg till grund. Och i december 2023 var man politiskt överens. Nu började arbetet med ett formellt antagande och alla länders implementering av lagarna.

Nu, den 12 juni 2026, träder EU:s migrations- och asylpakt i kraft. Den gäller alltså inom hela EU. Sverige har haft stressigt att hinna implementera pakten SAMTIDIGT som regeringen (till viss del i stress innan valet) har skjutit ut lagförslag och ändringar på löpande band. Svensk byråkrati i allmänhet och Migrationsverkets anpassning i synnerhet har absolut inte hängt med! Det går för fort för myndigheter och system att hinna anpassa verksamheten till lagarna.

Vid ett möte med Migrationsverket berättade en av direktörerna att Migrationsverket under 2015 hade det intensivt med mottagande och logistik. Tack och lov kunde man omfördela resurser inom myndigheten för att möta de krav som ställdes. Idag finns det inte ett enda område inom myndigheten som INTE påverkas av lagarna. Det är omöjligt att omfördela resurser därför att alla verksamheter är upptagna med sitt egna.

Från push-back till pull-back

EU, och då främst Italien har tidigare tvingat tillbaka båtar som är på väg mot EU. Kustbevakningen har tryckt ut dem från internationellt territorialvatten tillbaka in på deras egna nationella vatten. Det kallas push back, eftersom man tvingar tillbaka exempelvis båtar. Detta är olagligt och har upphört. Du får inte, enligt lag, hindra någon som befinner sig i ditt land att berätta sin story och söka asyl. Däremot är det inte olagligt för ett land att hindra någon att fly. Därför investerade EU mängder med pengar för att länderna skulle dra tillbaka båtar som försökte fly, så kallade pull back. I många nordafrikanska länder har EU investerat i utbildningar och olika centrar. Bland annat en förvarsliknande byggnad i Sydsudan, till ett värde av 5 miljoner euro, som aldrig blev av. EU har också lagt mycket pengar på att bygga upp den libyska kustbevakningen med båtar och utbildningar.
Att fundera på – vilket moraliskt ansvar har EU att 21 miljoner människor är fortsatt på flykt i världen?

Pakten, Sverige och verksamheten

Under ett par år har Sverige försökt att anpassa sitt mottagande till EU:s lägsta nivå. Det i sig är en stor omställning eftersom Sverige tidigare har varit ett fördömligt land i mottagandet. I svenska perspektiv mätt är det en stor sak – med ett EU perspektiv är det inte en sådan stor sak, utan snarare en anpassning.

När en människa kommer till Sverige sker följande:

1. Bedömning eller en så kallad screening. Migrationsverket har så kallade mottagnings- och återvändandecenter där den första bedömningen kommer att göras. Boendena finns på drygt 10 platser i landet men endast på fyra av dem kan man göra den så kallade screeningen. Det är på mottagnings- och återvändandecenter i Malmö, Mölndal, Boden och Märsta. Under den här tiden det tar för Polismyndigheten (som har huvudansvaret) att kontrollera identiteten, säkerhet och sårbarhet, och hälsan (vilket är regionens huvudansvar) så befinner sig, I VISSA FALL, inte dessa människor rent juridiskt i Sverige. De är fysisk på något av boendena i de fyra städerna men de är så kallade en ”legal fiktion av icke-inrest”. Det har alltså inte beviljats inresetillstånd till Sverige ännu.
   
2. Utifrån den här bedömningen kan två olika förfaranden ske.
   
   Asylgränsförfarande – Detta är en strikt och påskyndad process som har blivit en central del av EU:s asyl- och migrationspakt. Istället för att släppas in i landet hålls den sökande kvar i ett stängt område vid gränsen. Syftet är att sortera ut och snabbt pröva ansökningar som bedöms som uppenbart ogrundade. Om myndigheterna säger nej under gränsförfarandet nekas personen formellt inträde och kan direkt skickas tillbaka till sitt ursprungsland utan att någonsin ha satt sin fot på svensk eller europeisk mark i juridisk mening. (Källa: Migrationsverket)
   
   Asylförfarande – Detta är den standardprocess som alla som söker asyl i Sverige eller EU normalt går igenom. Processen inleds med att personen registrerar sin ansökan, fotograferas och lämnar fingeravtryck. Därefter följer en noggrann utredning där den sökande får berätta om sina asylskäl under en längre intervju. Under hela denna tid har personen rätt att röra sig fritt i landet och väntar på ett beslut som avgör om hen får uppehållstillstånd eller avslag. (Källa: Migrationsverket)

Allt detta innebär att de som söker asyl MÅSTE bo på av Migrationsverket anvisad plats i landet, det vill säga på någon av de mottagande- och återresandecenter som finns. Gör man inte det kan ansökan utan vidare avslås. Rör man sig utanför dessa boenden måste man anmäla detta, gör man inte det riskerar man att få sin ansökan avslagen. Din rörelsefrihet är begränsad. Kommer du från ett land med statistiskt sätt låg beviljandekvot slussas du direkt in i asylgränsförfarandet där du omedelbart skickas hem. Tiden för processen är kort, så pass kort att rättssäkerheten riskerar att bli lidande.

De permanenta uppehållstillstånden ska ersättas med tidsbegränsade. Det blir svårare att bli svensk medborgare. Intentionen hos Sverige är att lägga sig på EU-rättens absoluta lägsta nivå. Målet är att bli sämst i klassen på mottagande.