Gamla testamentet: Första Moseboken 2:1–3; Andra
Moseboken 20; Femte Moseboken 5
Nya testamentet: Matteus 12; Markus 2; Johannes 5
Nyckeltema: Sabbaten visar den vila och befrielse som bryter in
där Jesus är.

Av alla de bud Gud gav genom Mose är det få som har spelat en större roll för Israels identitet än sabbaten. Den återkommer varje vecka, formar årets rytm och skiljer Israel från folken omkring dem. Redan skapelseberättelsen leder fram till den sjunde dagen, då Gud vilar från sitt verk och helgar dagen. Senare blir sabbaten ett av förbundets tydligaste kännetecken. Den som höll sabbaten bekände inte bara att Gud hade skapat världen, utan också att han hade befriat Israel
ur Egypten. Sabbaten förenade därför skapelsen och frälsningen i en och samma handling. Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att sabbaten återkommer gång på gång i evangelierna.

Däremot är det anmärkningsvärt hur ofta konflikterna mellan Jesus och de religiösa ledarna kretsar just kring denna dag. Om evangelisterna hade velat beskriva Jesus som en lärare bland
andra hade de kunnat låta diskussionerna handla om många olika frågor. Istället återkommer sabbaten nästan med en regelbundenhet som visar att den spelar en avgörande roll för deras teologi.
Den första större konflikten uppstår när lärjungarna plockar ax under en sabbat. Fariséerna reagerar omedelbart och menar att de gör det som inte är tillåtet. Jesus svarar inte genom att
ifrågasätta sabbatens betydelse. Han hänvisar istället till Skriften. Först påminner han om David, som åt av skådebröden när han och hans män var hungriga. Därefter hänvisar han till prästerna, som arbetar i templet under sabbaten utan att därför bryta mot lagen.
Det är ett karakteristiskt svar.
Jesus argumenterar inte utifrån filosofiska principer. Han argumenterar utifrån Moseböckerna och Israels historia. Men sedan lägger han till något som förändrar hela samtalet:

”Här är något som är större än templet.”
Matteus 12: 6

Orden är häpnadsväckande. Vi har redan sett att Johannes låter Jesus identifiera sin kropp med templet. Matteus uttrycker samma tanke på ett annat sätt. Om någon är större än templet
innebär det att den plats där Gud och människan möts inte längre kan förstås enbart genom byggnaden i Jerusalem. Den som står framför fariséerna gör anspråk på en auktoritet som
överträffar den institution som sedan Salomos tid hade varit Israels religiösa centrum.

Det är därför sabbatsdiskussionen inte främst handlar om vad som är tillåtet eller förbjudet. Den handlar om Jesu identitet. Denna poäng blir ännu tydligare några verser senare när Jesus botar mannen med den förtvinade handen. Evangelisterna hade kunnat nöja sig med att berätta om botandet. Istället understryker de att det sker just på sabbaten. Jesus frågar sina motståndare om det är tillåtet att göra gott eller ont på sabbaten, att rädda liv eller låta bli. Frågan avslöjar att
konflikten inte gäller sabbaten i sig, utan hur sabbatens syfte ska förstås. Nu återvänder vi till Moseböckerna.

Varför gav Gud sabbaten?
Det enkla svaret är att människan skulle vila, men det är inte hela svaret. I Andra Moseboken motiveras sabbaten med skapelsen: Gud vilade den sjunde dagen och välsignade den. I
Femte Moseboken motiveras samma bud med uttåget ur Egypten: Israel skulle minnas att de hade varit slavar och att Herren hade befriat dem. Sabbaten blir därför mer än en vilodag. Den blir ett återkommande vittnesbörd om att människan inte längre lever under slaveriet. Det är just här Jesu helanden får sin djupaste betydelse. Varje gång han botar någon på sabbaten återger han inte bara en människa hennes hälsa. Han låter sabbaten bli det den från början var avsedd att vara: en dag då Guds befrielse blir synlig. Den man vars hand varit förtvinad får tillbaka sin kraft. Den kvinna som varit bunden av sjukdom i arton år blir fri. Sabbaten blir inte mindre helig genom dessa handlingar. Den blir mer lik sitt ursprungliga syfte. Det är därför Jesus till sist kan säga:

”Människosonen är sabbatens Herre.”
Matteus 12:8

Detta är ett av de mest djärva anspråken i evangelierna. Han säger inte att sabbaten saknar betydelse. Han säger inte att den ska avskaffas. Han säger att dess Herre nu står mitt ibland
dem. Liksom i de tidigare kapitlen leder alltså Moseböckerna inte bort från Jesus utan fram till honom. Evangelisterna vill att läsaren ska förstå att sabbaten aldrig bara handlade om en dag i
veckan. Den pekade mot den vila och den befrielse som Gud själv en dag skulle ge sitt folk genom sin Messias. Det är betecknande att Jesus aldrig beskriver sabbaten som en börda som Gud har lagt på människan. Tvärtom säger han i Markusevangeliet kapitel 2 vers 27 att ”Sabbaten skapades för
människan och inte människan för sabbaten.”

Detta kastar ett intressant ljus över Jesu sabbatsunder. Nästan varje människa som han botar på sabbaten är bunden på något sätt. En hand har förlorat sin kraft. En kvinna är krokig och kan inte räta på sig. En man har varit sjuk i trettioåtta år och saknar förmåga att resa sig. Evangelisterna beskriver dem inte bara som sjuka utan som människor vars liv har krympt. De kan inte arbeta, inte delta fullt ut i gemenskapen och ofta inte heller i tempelkulten. Deras kroppar vittnar om en värld som ännu inte har nått den vila Gud avsåg vid skapelsen. När Jesus botar dem sker därför något mer än ett medicinskt under. Han återställer skapelsen. Den sjunde dagen som från början var tänkt att kröna Guds goda skapelse, blir åter en dag då människan får erfara hur livet var avsett att vara. Det är därför svårt att tänka sig en mer passande dag för ett helande än just sabbaten. Om sabbaten firar Guds skapelse och Guds befrielse, vad skulle då bättre uttrycka dess mening än att en människa får sin kropp och sitt liv återupprättat? Denna tanke blir särskilt tydlig i Johannesevangeliets femte kapitel. Där botar Jesus en man vid dammen Betesda och
uppmanar honom att ta sin bädd och gå. Det är just detta som väcker motstånd. Mannen bär sin bädd på sabbaten, och de judiska ledarna ser därför ett lagbrott. Jesus svarar med de ord
som kanske tydligare än några andra avslöjar hans syn på sabbaten: ”Min Far verkar fortfarande, och därför verkar även jag.”

Vid första anblicken är svaret förbryllande. Hade inte Gud vilat på den sjunde dagen? Det är just skapelseberättelsen som sabbatsbudet bygger på. Men inom den judiska traditionen fanns samtidigt en medvetenhet om att Gud, trots sin vila, ständigt upprätthåller världen. Om Gud bokstavligen upphörde att verka skulle skapelsen upphöra att existera. Solen skulle inte
gå upp, regnet skulle inte falla och människans liv skulle inte bevaras. Guds sabbatsvila innebär därför inte passivitet utan att skapelseverket är fullbordat och nu bärs av hans trofasta
omsorg. Jesu ord blir mot den bakgrunden djärvare än de först verkar. Han försvarar inte bara ett enskilt helande. Han säger att hans eget handlande är ett uttryck för samma gudomliga verksamhet
som ständigt upprätthåller världen. Därför reagerar motståndarna inte främst på sabbatsbrottet. Johannes förklarar uttryckligen att de ville döda honom därför att han inte bara ansågs bryta sabbaten utan också kallade Gud sin egen Fader och därmed gjorde sig själv lik Gud. Här möts återigen två teman som har följt oss genom hela denna bok. Å ena sidan står Moseböckerna med deras undervisning om skapelsen, vilan och förbundet. Å andra sidan står Jesus, som inte avvisar denna undervisning utan för den till dess fulla innebörd. Sabbaten pekade från början mot en större
verklighet än en veckorytm. Den pekade mot den dag då skapelsen skulle återställas, då slaveriet skulle upphöra och då människan åter skulle få leva i den gemenskap med Gud som synden hade brutit sönder. Evangelisterna menar att denna dag bryter in där Jesus är. Därför blir sabbatsundren inte undantag från sabbatens mening. De är dess djupaste uppfyllelse…

Ur boken Bibelns röda tråd. Finns att köpa på Amazon.se >>